Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg. Ett par minnesord af Oscar Levertin. Med ett porträtt i ljustryck af Viktor Rydberg samt 6 bilder i texten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mahomed, tecknad med lika rationalistiskt hat. Ja, själfva
den döende antikens »enfants perdus», den löjliga rhetorn
och de vackra hetärerna, hur mycken naturlig värdighet
och intagande behag hafva de ej i jämförelse med
kristia-nernas kompai?er, lystna och förvirrade kvinnor och råa
handtverkarel
Det är ingen fråga om, att icke Viktor Rydberg, när
han skref Den siste Athenaren kände sig som antikens
sköldbärare, men det torde likväl knappast vara en paradox
att säga, att den unga svenska granskare och lyriker, som
skref denna hänförda och ungdomliga kärleksförklaring till
det gamla Grekland i själfva verket var långt mindre hellen
än han trodde. I det bekanta kapitel i romanen, i hvilket i
Krysanteus’ aula utlägges Narkissos-mythens betydelse, låter
Rydberg Theodoros med en tankegång, som för öfrigt
faller i hop med Nietzsches, förfäkta, att det verkliga Hellas’
undergång började med Sokrates, och att hans filosofis
grundord »känn dig själf» var Hellas’ dödsdom. I själfva verket
har Rydberg då aldrig känt det verkliga Hellas, ty hans
Grekland börjar med Sokrates och Platon — ja det
är senare än. Det är det sentimentala Greklands tid, i
hvilken den moderna människan med sin längtan och
sitt vemod, sitt subjektiva oändlighetsbehof för första
gången trädde upp på världsarenan — och under den
oförmåga att lefva i nuet, som hon redan erfar, längtar
tillbaka mot en gången guldålder. Den verkliga antikens
lif hade tvenne poler — vis behärskning inför naturens
lagar, inför människoödets oundvikligheter, och hänsynslös
blomning inom den utstakade årstiden. Viktor Rydbergs
Athenare, hela hans antik, hafva redan den moderna ålderns
sjukdom efter evigheten och oändligheten. Den längtar efter
Perikleismens cera som svårmod efter glädje, krankhet
efter hälsa, en öfvertrött och öfverciviliserad
bildningspe-riod efter en motsatt, full af solig styrka. Inom Rydbergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
