Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Fehr. Minnesord af Fridtjuf Berg. Med ett porträtt af Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrka». Hand i hand med teologiens främste målsmän
inom protestantismens hemland — Albr. Ritschls vänner
och lärjungar — sträfvade han att såväl vid den
kyrkliga förkunnelsen som vid religionsundervisningen i
skolorna få det religiösa och sedliga framhållet såsom
huf-vudsak, det dogmatiska däremot skjutet i bakgrunden.
Gifvetvis kunde detta ej aflöpa utan förbittradt motstånd
från traditionalismens anhängare. Med dem hade han
därför att utkämpa en rad af hårda vapenskiften. Så efter
utgifvandet af Familjebibeln, efter reformyrkandena vid
1888 års folkskolläraremöte, inom Stockholms
folkskole-öfverstyrelse och vid Södra latinläroverkets invigning 1891,
efter utgifvandet af »Undervisning i kristendomen», efter
uppträdandet med anledning af dr S. A. Fries* skiljande
från Åhlinska skolan o. s v.
För allmänheten kom Fehr härigenom att stå såsom
en stridens man. Och en sådan var han ock: utan
räddhåga och utan svek, full af lågande öfvertygelse, lifligt
påminnande om sin store reformatoriske föregångare, den
unge mäster Olof, som halffjärde århundrade förut »stått
i korgen» i hufvudstadens Storkyrka. För egen del fick
han dock smaka mindre af stridens gamman än af dess
bitterhet. Han kunde väl gifva sina motståndare dryga hugg, och
intet låg hans natur mera fjärran än klagan öfver att själf
få sådana hugg tillbaka. Men de vapen han älskade att
föra voro den nordiske kämpens, icke den dolske vildens;
de voro klubban och slagsvärdet, icke dolken och de
förgiftade pilarna. Med dessa fick han under sina senare år
göra en bekantskap, som i någon mån förmörkade hans
eljes så ljusa och tillitsfulla lifsåskådning. När en man,
som var ärligheten och frimodigheten själf, slutligen på
allt hvad han sade endast fick det svaret, att han drefs af
dolda syften, hvilka han af feghet ej vågade vidkännas,
då var det ej att undra på, om hans känsliga sinne om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
