Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå! Då! Skäms han inte!»
Berndt såg inåt, menande. Sven blef blåblek.
»Skicka hit Sven. Och det strax!»
Svarts stämma genljöd i lusthuset, som ett skott.
Berndt slog upp dörren på vid gafvel.
»Sven. Upp till Svarten!»
Pojken stod mållös, klamrande fingrarna fast om
träpipan. Han mindes med ens hemskt klart alla straffstunder
däruppe och mycket mera, som han hört skulle hända en
syndare, när Svarten väl blef riktigt vred. Sven var redan
förut i onåd och särskildt den olycksaliga marschen hade
vållat honom ständig förföljelse. Hur skulle det nu gå
honom? — Han hörde som i feber alla sagorna om halft
ihjälslagna pojkar, om rymlingar från Hökås, som sökt
dränka sig hellre än återföras i Svartens skonslösa händer.
»Rymma!» — Den tanken slog ned i honom. Inte
som en plan, inte som ett hopp om räddning. Endast
som en plötslig, blind ingifvelse för att dock nu, just nu
undslippa det förfärliga, som hotade. Sven var ingen
företagsam natur, ej heller klokt beräknande, men nu dref
honom den yttersta skräck att söka gömma sig och vara
fredad — om också blott en stund.
Utan att se åt de andra lade han från sig klarinetten
och gick ut, noga stängande dörren efter sig. Snabbt
märkte han, att fönstret i hörnet åter var stängdt. Alltså
inga spejare. Alltså ett enda j obevakadt ögonblick, liksom
skänkt af den goda guden. — Svens hjärta hamrade och
hela hans varelse skalf, men raskt smög han sig öfver de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
