Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Johan Banérs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Banérs död den 10 Maj 1641.
83
När han kom till Merseburg den 9 April, var han så affallen, att
han knappt kunde igenkännas. »En fortsatt resa medför döden» — sade
läkarne, och man beslöt nu att söka uppehålla Piccolomini bakom
Saale. Då återhemtade sig fältherren något, men hvarken lemnades
han i fred för beständiga förfrågningar af underordnade, ej heller var
hans sinnelag sådant, att han kunde vara overksam. Från ett krigsråd,
som hölls i slutet af April, bars han halfdöd. Ännu en gång hemtade
han dock krafter och kunde gå uppe i rummet, men läkarne förklarade
honom räddningslöst förlorad, om han nu icke hölle sig stilla och
bevarade sig för den kalla luften.
Men nu lyckades Piccolomini tränga sig fram öfver Saale. Det
var den 1 Maj, och den 3:dje stormade en afdelning kejserlige fram
till Merseburg, tog genom öfverrumpling en af stadsportarne och hade
så när tagit Banér till fånga, om icke besättningen genom sin
tapperhet lyckats fördrifva fienden. Emellertid var det omöjligt att qvardröja
i Merseburg. Banér bars derifrån, under det fienden kom allt närmare
och sjukdomen med hvarje timme blef allt värre. Den öfvergick till
svarta gulsoten med uppkastning af blodvar, häftiga ryckningar i
kroppen och vilda feberdrömmar.
Under mellantiderna af lugn talade han om sin bortgång. Han
anlände till Halberstadt den 8 Maj, och mellan 4 och 5 på morgonen
den 10 Maj utandades han under svåra plågor sin sista suck. Till
sin dödssäng kallade han Pfuel, Wittenberg och Carl Gustaf Wrangel,
åt hvilka han uppdragit befälet, tills Torstensson, som han önskade till
efterträdare, hunne anlända. Han förmanade dem till enighet och
samdrägt, lemnande dem sjelf ett föredöme af försoning, i det han räckte
Guebriant handen till glömska af allt gammalt groll och gaf honom sitt
svärd, som han burit i alla sina strider.
Vi hafva i näst föregående del uppdragit en allmän bild af
denne store fältherre, den ende som efter nederlaget vid Nördlingen
förmådde lyfta Sveriges sak ur det bråddjup af nöd och fara, hvari den
sjunkit. Vi hafva här föga att tillägga, blott ett par berättelser om
hans giftermål, emedan de bidraga att belysa denne mans skaplynne.
Hans första fru var Katarina Elisabeth Pfuel, en syster till generalen,
och vid hennes sista sjukdom bad hon döende sin man och sin vän,
en enkegrefvinna Elisabeth Juliana L&wenstein, som väl vårdat henne,
att de skulle äkta hvarandra, såsom ock skedde.
Det var nära Magdeburg som Banérs första fru dog år 1636; i
samma stad dog ock hans andra fru år 1640. Fru Juliana var allmänt
älskad, soldaterne vördade henne som en moder, och Banér sjelf var
otröstlig öfver hennes förlust. Men något senare på året, då han med
hären låg vid Wildungen gent emot Piccolomini, fick han på slottet
Arolsen se en ung, sextonårig skönhet, markgrefvinnan Johanna af
Baden-Durlach, och denna flicka väckte hos honom en brinnande kärlek.
Han friade och fick ja, och i glädjen lät han aflossa alla kanonerna,
salva på salva, så att folket rundt omkring trodde, att ett väldigt fält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
