Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vårt äldsta bondesamfund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STRIDSYXEKULTUREN ERÖVRAR SVERIGE.
Den skarpa motsättningen mellan den inom snävt avgränsade områden
rotfasta åkerbrukskulturen å den ena sidan och den till det inre Skånes
och Uppsveriges vattendrag och kuster knutna primitiva fiskar- och
jägarcivilisationen å den andra är en faktor av grundläggande betydelse för en
rätt förståelse av sammanhangen i stenålderns Sverige.
Den yngre stenålderns fiskar- och jägarcivilisation bildar en direkt
fortsättning av den kulturform, som grundlades redan under Ancylus- och
Litorinatiden. Dess bärare stå ännu under gånggrifternas skede
främmande för kännedomen om åkerbruket och boskapsskötseln. Att en ny tid
brutit in, ger sig på fiskeboplatserna tillkänna endast däri att vid sidan av
de gamla inhemska redskapen börja uppträda arbetsyxor av flinta och
stridsvapen av grönsten, som genom byte eller på annat sätt förvärvats från
åkerbruksbygden i söder, men i övrigt kännetecknas fynden av
ålderdomliga, direkt från äldre stenålder nedärvda drag. Detta gäller givetvis främst
fångstredskapen. Inom boplatskomplex, där jorden erbjudit särskilt
gynnsamma konserveringsförhållanden, exempelvis på Gotland, se vi, att hela den
gamla redskapstillverkningen i horn och ben, med ljuster, harpuner och
annat, lever kvar i så gott som oförändrat skick ännu långt ned i sen stenålder.
Att denna fångstkultur instinktivt kände och erkände sitt fulla beroende
av fiskevattnen, framgår väl bäst av den rörlighet, den lade i dagen, när
det gällde att anpassa sig efter stenåldershavets förskjutningar.
Såsom redan i det föregående skildrats, började stenåldershavet, efter att
under Litorinatid ha nått sina mest framskjutna ställningar över hela vårt
lands kustbälte, att draga sig tillbaka, och allt större landsträckor frilades,
efter hand som strandlinjen försköts närmare den nuvarande fördelningen
mellan land och vatten. Fyndgrupperingarna visa, att fångstkulturens bärare
i samma mån överge sina tidigare boplatser för att uppföra nya sådana vid
eller intill den nya strandlinje, som det etappvis tillbakavikande havet bildar.
På så sätt kan man följa denna bosättnings förskjutningar i takt med
stenåldershavets. Goda exempel erbjuda en serie fyndkomplex från
fångstboplatser vid Säter och Fagervik i Östergötland, där vi på c:a 30 m:s höjd
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. De mäktiga stenkammargravarna, dösarna och
gånggrifterna, representera den yngre stenålderns äldsta bondeskikt i Norden. Med
stridsyxekulturens bärare kommer under epokens senare del (omkr. 2000 f. Kr.) en ny
herremansklass, som tar ledningen i sina händer och för utvecklingen in på nya banor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 31 23:55:49 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svfolket/1/0068.html
