Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fackföreningsrörelsens genombrottsår. Av John Lindgren - Strejker och lönerörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlemmarna ett regelbundet utgående understöd var det nödvändigt
att söka åstadkomma permanenta kassor eller fonder. Med nittiotalet
började också, i första hand inom de bäst organiserade förbunden, att
upprättas särskilda strejkkassor, vanligen benämnda reservfonder eller
strejkfonder.
Lika viktigt som det var att skaffa förbundsmedlemmarna understöd vid
en konflikt var det att söka hålla arbetsvilliga borta från en blockerad
arbetsplats. Denna uppgift var av det mera delikata slaget, eftersom
myndigheterna långt före Åkarpslagens tillkomst hade en utpräglad fallenhet att
låta sin nåd skina över strejkbrytarna, även om deras framfart många
gånger kunde stämplas som samhällsvådlig. Merendels var det tillräckligt
med mycket enkla utslag av »moraliskt våld», för att de organiserade
arbetarna skulle råka illa ut. Det var därför en akt av självförsvar, då
förbundsstyrelserna enständigt uppmanade medlemmarna att framför allt
undvika att låta sina känslor av förakt och avsky för strejkbrytarna ta
sig våldsamma uttryck. I samband med en långvarig konflikt vid
Kockums i Malmö under senare hälften av nittiotalet tillställde Ernst
Blomberg, förtroendeman i Svenska järn- och metallarbetareförbundet, de
strejkande särskilda förhållningsregler, där det beträffande uppträdandet mot
strejkbrytare stod att läsa följande: »Samtliga strejkande erinras om att
gentemot möjliga strejkbrytare ej på något sätt låta den berättigade
harmen mot förrädarna förleda sig till någon överilad handling, samt att
det är olagligt att på minsta sätt med ord eller handling söka locka, tubba
eller hota, än mindre tvinga någon. Upplysa och uppmana dem, som
möjligen skulle vilja bryta strejken, är dock icke brott mot någon lag, och
förakta förrädarne, vägra att anse dem som kamrater, är vår rätt — och
vår plikt».
I många fall under fackföreningsväsendets genombrottsår kunde man
göra den erfarenheten, att det erbjöd större svårigheter att hålla
strejkbry-lare borta från arbetsplatsen än att skaffa understöd åt de strejkande. I
och med att arbetarrörelsens solidaritetsbegrepp vann erkännande i allt
vidare kretsar, började dock strömmen av arbetsvilliga till blockerade
arbetsplatser att sina. Redan under nittiotalet nådde en del förbund en sådan
anslutning och en sådan stabilitet, att det var omöjligt att vid en konflikt
inom facket uppbringa något större antal strejkbrytare. Detta gällde
naturligtvis i första hand sådana arbetsområden, som fordrade särskild
yrkesskicklighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
