- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 10. Kring sekelskiftet /
348

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

oceanfart hade nämligen i själva verket hindrats av kompanierna med deras
exklusiva privilegier, vilka för övrigt de flesta själva aldrig hade till fullo
kunnat utnyttja på grund av för ringa resurser. Motade av dessa
privilegier hade därför övriga köpmän-redare att — instängda inom ett alltför
litet handelsgeografiskt område — idka fraktfart merendels på några få
Nordsjöhamnar och i klump. På det sättet råkade bl. a. våra egna varor i
vanpris, medan de främmande fördyrades, alldeles som på Gustav Vasas
tid och då av honom med harm påtalades och rättades.

Cadiz är ett gott exempel på »klump- och vanesegling». Förutom att i
flera sekel hava i stort sett varit vår sydligaste angöringshamn, så var den
också vår enda salthamn, fastän många andra lika goda funnos. Först när
saltprisen hade uppskruvats till det otroliga — alltså icke av eget påfund
— började redarne (1690-talet) att sända skepp till de innanför Gibraltar
sund belägna spanska salthamnarna och någon gång en fransk hamn men
av ingrodd vana långs kustlinjen. Härmed hade väl Medelhavet
»upptäckts», och därmed var omsider vägen banad till en rik inkomstkälla, som
kanske var näringsgrenens bäst flödande. Men det var ingen oceanfart,
knappast ens storsjöfart utan snarare en »Östersjöfart» med — praktiskt
taget — ett krypande efter kusten. Denna ovana skulle få sina mindre
önskvärda följder.

SEGELSJÖFARTENS FÖRFALL OCH ÅTERUPPGÅNG.

I början på 1800-talet började vår sjöfart att avtaga. Det visade sig först
dels i Medelhavsfarten, vari antalet fartyg minskades åren 1800—10 från
91 till intet, dels i farten på Pyreneiska halvöns hamnar från 102 till 2!
Under samma period minskades — bortsett från några ändringar upp- och
nedåt — intjänta frakter i all utrikes fart från 647,364 till 520,836 riksdaler,
medan samtidigt erlagda frakter till utländska skeppsägare stego från
215,265 till 546,226 rdlr.

Med detta Medelhavsfartens sammanbrott, som sammanhängde med
Napoleonskrigen, ställdes våra sjöfartsmän plötsligt inför valet att antingen
resignera och slå in på en enkel nordeuropeisk kustfart eller söka andra
farvatten med nya avsättningsorter, vilket hade varit en lätt sak t. ex. i
Sydamerika, särskilt Brasilien. De resignerade emellertid hellre. Visserligen
gjorde väl de förmögnaste Stockholmsköpmännen ett försök i antydd rikt-

\

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/10/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free