- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 10. Kring sekelskiftet /
350

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Om orsaken till detta iråkade elände kan man diskutera. Kanske
krigen? Näppeligen, eftersom förfallet fortsatte intill 1830-talet, då det sades,
att sjöfarten »troligen snart upphör!» Det var sjöfartsandan, som var usel.
»Det lärer», hade t. ex. generalguvernören i Skåne friherre Toll (1802)
skrivit till Kungl. Maj:t, »att vara 15,000 man [verkliga antalet var dock blott
8,800J, som kofferdiflottan nyttjar, och för att vända bort uppmärksamheten
på denna förlust för jordbruket föregives, att de i alla fall komma att
saknas därvid. Häremot bör anmärkas, att alla friska lemmar äro dugliga för
arbete och kunna göras fallna därtill, och att de, som förnöta sitt liv på
sjön, icke öka folknumerären».

Jordbruket i all ära — och Toll med för den delen — men ... Nå, när
en så upplyst trodde sig ha gjort den upptäckten, att sjöfarten bara var ett
lumpet påhitt av folk, som ville ostört lata sig och förnöta tiden, så är det
klart, att hans mindre upplysta samtida ej dömde bättre. Underligt vore
det alltså icke, om en allt större krets uppvuxna i den andan till sist skulle
komma att lida av någon sorts jordbrukarekomplex, d. v. s. att i vatten se
något välgörande endast för grödan. Det var såsom om man förts tillbaka
till 1200-talet och accepterat dess paroll »löpa på härskepp är urbota brott!».
Så lyckades man omsider att förstöra vårt sjöförsvar till grannarnes
gränslösa förtjusning.

Det må vara ett tillfällighetens spel, att samtidigt med den återkomna
dåliga fraktfarten i Medelhavet en och annan redare började att erinra sig
Sydamerika. Nu var det emellertid göteborgare, som skulle försöka, vad
stockholmarne icke hade orkat med. Sålunda avsände firman A. P. Frödings
änka m. fl. (1819) skeppet »Drottningen» under befäl av f. d. kaptenen vid
örlogsflottan Hans Hansson till Valparaiso, dit han anlände samma år
såsom första svenska skepp på den kusten. Som god tvåa (1821) kom N.
Lindskogs (Stockholm) skepp »Ophir». Då vår fraktfart till Sydamerika sedan
dess icke varit avbruten, så kan densamma — nu upprätthållen med den
äran av rederiaktiebolaget Nordstjärnan i Stockholm — i år fira
120-års-jubileum.

Med hjälp av svenska sjöbjörnar vände sig andra redare åter mot den
andra jordhalvan förbi Godahoppsudden. Firman Kantzow & Biehl i
Stockholm sände nämligen (1824) skeppet »Preciösa» till Ostindien under befäl
av löjtnanten vid flottan Per Gustaf Hjelm och slutligen (1835) »Calcutta»
till Kina; befälhavare var kofferdikapten Petter Boman. Därmed
återställdes våra avbrutna förbindelser med »vårt andra fädernesland», som Kina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/10/0424.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free