- Project Runeberg -  Svenska folket genom tiderna / 10. Kring sekelskiftet /
365

(1938-1940) [MARC] With: Ewert Wrangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

alltid sådant befäl varje ädel sjömans förakt, ty det är en allmän
grundsats, att den som behandlar en sjöman illa, är icke sjöman själv!» Detta
var nya signaler i vår handelsflotta, och att de efterlevdes, övervakade
Sjö-mannasällskapet i Göteborg, en sammanslutning av redare, skeppare och
andra sjöfartsintresserade. Sällskapet tog ingalunda hänsyn till person.
Sålunda erhöll en av Göteborgs handelsflottas främsta skeppare en
skrivelse med innehåll, att den otillbörliga behandling, som kommit hans folk
till del under senaste resan Batavia—Göteborg genom att icke hava erhållit
tillräckligt med mat, »icke ägnar och anstår en värdig ledamot av
sällskapet». Någon allmännare ändring till det bättre vanns dock icke. Den gamla
surdegen levde kvar i alltför många svenska skepp, varom också de talrika
rymningarna äro ett vältaligt vittnesbörd.

För några år sedan utkom från trycket en samling visor, som utgivas
för sjömansvisor. Äktheten av de allra flesta i antydda samling kan dock
av flera skäl starkt sättas i fråga. Uteslutet är visserligen icke, att många
av visorna kunna hava sjungits ombord i våra insjöskutor, kust- och
lust-farare fagra sommarkvällar, men samlingen är icke utgiven i denna
inskränkta bemärkelse. Sång ombord i djupvattensskeppen eller långtradarna
förutsatte nämligen åtminstone en viss grad av trevnad ombord med ty
åtföljande både yrkes- och levnadsglädje, men sådan saknades tyvärr i det
övervägande antalet av våra handelsskepp så gott som hela seklet. För
övrigt finnas belägg för, att många svenska skeppare icke tålte höra sång.
Vidare vet man, att på 1840—50-talen — om det någon gång sjöngs —
sjöfolket vanligen klämde i med den s. k. Sinclair-visan, som handlade om
ryssarnas mord på den svenske majoren Sinclair under dennes hemresa
1739 från Turkiet i ett hemligt uppdrag (se band 6). Vid seklets slut kunde
man åter få höra särskilt vid ankarlättning den allbekanta visan »en
jägare gick sig ut att jaga!» Dessa exempel, som kunna mångfaldigas, synas
visa, att sjömansvisor av den art, som flitigt sjöngos i utländska
handelsfartyg, framför allt amerikanska och engelska, och merendels diktade av
sjöfolket självt, egentligen saknades i vår handelsflotta.

Karakteristiska sjömanssånger saknas emellertid icke alldeles i
vissamlingen. Där finnes goda prov på sjömännens skämtlynne, som oftast yttrar
sig självironiskt eller utlöser sig i ett skrattretande gyckel med omgivningen.
Naturligtvis intog matfrågan ett stort utrymme i sjömansfantasien. När
magen kanske skrek som värst av hunger, vore det alldeles i sin ordning,
om den hungrande skaran stämde upp med skrovlig röst:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:04:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svfolket/10/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free