Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Monumental stenhuggarkonst. Av Göran Axel-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i beröring med. Ehuru den europeiska renässansens böljeslag först fram
vid mitten av nästa sekel kunna sägas med full kraft skölja över vårt land,
är den förebådad, alltsedan den förste svenske konungen med allsidig
europeisk bildning, Erik XIV, besteg sin faders tron. Både Erik och Johan
intressera sig i hög grad för de bildande konsterna. Byggnadskonsten intager
från början främsta rummet. Ståtliga slott uppföras, i många fall är det
dock endast äldre anläggningar, som iklädas ny gestalt. Konstnärer och
konsthantverkare inkallas från utlandet. Sverige, förr så kritiskt inställt
mot allt utländskt, bryter alltmer sin stränga isolering. Då landet ej äger
någon förmögen eller förfinad adelsklass, ej heller större städer med
burget borgerskap, blir konungen konstens så gott som ende beskyddare och
avnämare.
Tidsperiodens livliga nyskapande inom byggnadsområdet har i ett
föregående kapitel blivit föremål för behandling. Då det här gäller att kasta
en blick på bildhuggarkonsten under äldre Vasatid, är det av vikt att
framhålla, att gränserna mellan de olika konstfacken under hela denna tid voro
ytterst flytande. Sålunda var bildhuggaren nästan i regel samtidigt
arkitekt-utbildad och än mer: vissa av de mera framträdande konstnärsgestalterna
förenade i sig både målarens, byggmästarens och bildhuggarens person.
Individernas skicklighet och förmåga var också högst skiftande från den
enkle stenhuggaren till den självständigt skapande, med yrkets alla finesser
väl förtrogne bildhuggaren-konstnären.
MEJSELNS OCH STENHUGGARKLUBBANS FOLK.
Av ålder betraktade sig murare och stenhuggare såsom förmer än andra
hantverkare, ett drag av yrkesstolthet, som visst icke enbart var utmärkande
för dessa kategorier utan som i allmänhet gällde andra yrken i lika hög
grad. Mellan murarna och stenhuggarna synes emellertid redan vid
1500-talets början en medveten särskillnad ha uppdragits i vårt land. Att
härvidlag bild- och stenhuggarna blevo de, som voro bäst skolade i
konstnärligt avseende, är endast helt naturligt. Den rika skulpturala utsmyckning
av arkitekturen, som renässansen krävde, i synnerhet så som den utformades
i Nordeuropa, satte stora fordringar på stenhuggarnas teoretiska utbildning.
Även för de anspråkslösaste stenhuggare torde en viss elementär teoretisk
underbyggnad varit nödvändig. Kraven ökades så småningom och upptogo
på 1000-talet ganska ingående kunskaper både i proportionslära och teck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
