Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Det allra högsta utbyte af odestill er bar t kol, man öfverhufvud skulle
kunna påräkna i masugnen, vore c:a 90 kg. pr m3 ved. Vid detta höga
kolutbyte blefve å andra sidan mängden af brännbara gaser den minsta
möjliga, men icke desto mindre skulle dessa pr m3 ved uppgå till c:a
40 kg. CO och 21 kg. CH4. Dessa gaser ha så mycket större värde,
som de icke ha generatorsgasernas ballast af kväfve med sig. De verka
därför i hög grad anrikande på den eljes ofta skäligen magra
masugnsgasen och torde göra denna synnerligen användbar i martinugnar och
för andra ändamål, då gas genererad af stenkol användes.
Det är tydligt, att om man vid en masugn vill utbyta träkolet mot
ved, så bli transportkostnaderna från skogen för veden större än för
motsvarande mängd träkol, och dessutom tillkommer kostnad för vedens
söndersågning eller huggning. En kalkyl måste för hvarje särskildt fall
visa, om något är att vinna på bytet eller icke. Möjligt är, att det
belopp, hvarmed kostnaden för vedens transport öfverstiger kostnaden för
koltransporten, sammanlagdt med kostnaden för vedens söndersågning, i
många fall uppväger värmevinsten, men medräknar man masugnsgasens
ökade värde och användningsmöjligheter, så visar det sig måhända dock
stundom fördelaktigt att elda med produkten af svenskt arbete i stället
för med engelska stenkol.
På grund däraf, att omkring 85 % af de träkol, som användas vid
de svenska masugnarne, äro milkol, har jag här ofvan utgått från
kolning i mila. Många af de under senare åren framkomna kolugnarne
eller kolningsretorterna äro för öfrigt heller knappast sparsammare med
vedens kalorier än milan, utan ibland tvärtom, hvilket visar sig, om
allt bränsle noga medräknas. Äfven vid de allra bästa kolugnarne, där
de brännbara gaserna antingen så fullständigt som möjligt tillgodogöras,
eller kolningen sker vid så låg temperatur, att mängden af sådana gaser
blir obetydlig, måste räknas med en ganska betydande post förloradt
fritt värme. Ju större kvantitet ved, som per tidsenhet kolas inom en
gifven ugnsvolym, desto mindre (per m3 ved räknadt) blir naturligtvis
värmeförlusten genom strålning och ledning. Kolugnar, som afse att i
särskilda afdelningar torka veden, innan den kommer till kolning, ge
liten produktion per dag och enhet ugnsvolym, och det händer lätt, att
en sådan ugn tar mer än den ger, d. v. s. att fördelen af den
åstadkomna torkningen mer än uppväges af den. ökade värmeförlusten.
Vid kolning i masugn åter skulle denna förlust helt och hållet
bortfalla och praktiskt sedt så godt som hvarenda en af vedens
värmeenheter komma till nytta, antingen i form af kol, som tillgodogöres vid
masugnsprocessen, i form af brännbara gaser för andra metallurgiska
processer och dylikt, eller slutligen kanske någon del i form af kemiska
produkter.
Det brukar vara så vanligt att i liknande fall räkna ut
»nationalvinsten» — och detta vore här ganska lätt, då man vet, att i Sverige
för järn tillverkningen årligen förbrukas c:a 4,500,000 m3 träkol, att för
hvarje i mila framställd m3 kol gått förlorade c:a 1,180,000 kalorier,
motsvarande 0.9 m3 ved eller 169 kg. stenkol å 7,000 kalorier per kg. —
men jag föreslår i stället, att hvarje masugnsägare räknar ut, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
