Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 .
sedan med den vätska, hvilkens ledningsförmåga skulle bestämmas. Vid
mätningen visade sig då, att ledningsförmågan straxt i början något
tilltog. Vid försök med vatten framträdde likaledes en ökning, som i
detta fall var relativt mycket större. Förändringen berodde på den
torkningsprocedur, som elektroden genomgått; en elektrolyt hade fixerats
på platinablecken. Vid användning af ytterluft för torkningen försvann
fenomenet nästan fullständigt, men tilltog däremot vid torkning med
rumsluft, ju längre lysgaslågor brunnit i rummet. Kolsyra hade intet
inflytande, hvilket framgick af direkta prof med luft innehållande 0,5
och 0,75 volymprocent kolsyra. Samma förhållande visade
utandnings-gaser och äfvenså ammoniak. Däremot åstadkom S02 i luften en stark
ändring och jag kunde ock påvisa, att det var denna gas, som bundits
i plan tinablecken vid torkningen. Lysgasen kan härigenom och äfven
direkt, såsom jag visat i originaluppsatsen, inverka på bestämningen af
ledningsförmågan hos starkt utspädda lösningar och man får vid dylika
mätningar taga detta i beaktande.
Svafvelsyrligheten kan tänkas blifva bunden af två anledningar. Den
kan dels adsorberas eller ockluderas af platinan, dels — tack vare de
pla-tinerade bleckens stora kontaktverkan — öfverföras i svafvelsyra och i
den formen blifva kvarsittande. För att afgöra hvilken af dessa båda
möjligheter, som ägde rum, utlöstes elektrolyten med vatten och härtill
sattes några droppar af en 2 % -ig vätesuperoxidlösning (af Mercks fabrikat)
hvilken själf ej inverkar på ledningsförmågan. Motståndet ändrades ej
af denna tillsats, och häraf framgick, att elektrolyten utgjordes af
svafvelsyra. På basis af nu nämnda observationer har jag utarbetat en
kvantitativ metod för S02-bestämning.
För att i detta fall kunna använda den elektriska ledningsförmågan
såsom mått på syrans koncentration, förutsattes att dessa båda
storheter äro proportionella. I starkt utspädda lösningar bör ju detta ock
vara fallet, då syran där är fullt dissocierad, om man nämligen kan
bortse från vattnets egen ledningsförmåga. I de
koncentrationer, som vid dessa försök komma i fråga, spelar vattnets
egen ledningsförmåga en stor roll, och det är kändt, att man
ej vet, huru härför skall korrigeras, i de fall då lösningen
innehåller syror eller baser; dock erhållas i allmänhet de bästa
värden, när man helt bortser från hvarje korrigering. Det är
emellertid nödvändigt att underkasta denna fråga en
granskning, och jag har därvid — för att få full analogi med de
verkliga profven — utgått från S02 och användt just sådana
mängder, som lämpligen böra uttagas vid analys af luften.
Det är ej möjligt, att direkt afmäta så små kvantiteter
S02, som här böra ifrågakomma, utan de måste uppblandas
med en annan gas, hvartill jag användt ren luft. Jag har
för ändamålet begagnat mig af en pipett, se fig. 2. Pipetten
var i sin öfre smalare del graderad, och hade intill märket D
en volym af 100 cm.3. Öfverst vid B yar pipetten försedd
med ett kapillärrör. Pipetten, som var förbunden med ett
Fig. 2. häfrör, fylldes fullständigt med kvicksilfver, sedan intogs några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
