Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6. Den 16 juni 1919 - Indigoider och kypfärger förr och nu. Af Otto Cyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
ett fel, ty mången handlande använde detta prof — att gnida varan mot
manschetten eller näsduken! — som bevis för om en vara var färgad med
indigo eller ej. Vidare förlänade jäsningsky pen varan en egendomlig
aromatisk luM, hvilket ej var fallet med den nya kypen. Mången handlande
kunde ej förmås köpa en vara, som ej »luktade» indigol Alltså återigen en
fördel, som blef ett fel i mångas ögon. Ja, det gick så långt, att de
tyska fabrikanterna ansågo sig tvungna framställa ett särskildt luktämne,
»Küpengeruch», som kunde lösas i kypen och förläna färggodset den
önskade bouquén!
Så slog då hydrosulfitkypen igenom och vägen var Öppnad för den
storartade utveckling, kypfärgningen på de sista åren skulle få. Vi ha
sett, att vägen var hvarken jämn eller lättröjd. Jag behöfver väl knappt
påminna om, hur den syntetiska indigon år för år allt mer utträngde
naturindigon ur marknaden och därigenom fick spela en politisk roli,
långt större än förut alizarinets. Detta senare utrotade visserligen de
lönande krappodlingarna i Elsass, Frankrike m. fi. länder, men med
indigon hotades betydligt större plantageintressen i britiska och holländska
Indien, Natal och andra tropiska länder. Under det att indigoodlingarna
i dessa länder gingo ned till en bråkdel af hvad de förut varit,1 behöfde
Tyskland icke blott icke importera den dyra färgen, utan exporterade
årligen för stora summor, året före kriget för 55 millioner mark. Få
kemiska uppfinningar torde fått en så stor politisk betydelse som
indigosyntesen, den har icke varit den minsta orsaken till den afund och
fruktan, som den tyska industrien blifvit föremål för och som å sin sida
också varit bidragande orsak till världsdramat.
Hvad var det då, som gjorde indigon så omtyckt som färg? Jo, det
var framför allt dess stora motståndskraft mot solljuset. Färgningar med
nästan alla andra färgämnen få vid tillräckligt långvarig belysning en
smutsig, gråaktig ton, men indigon blir blott ljusare och behåller sin
klarhet. Tack vare den fältgrå eller khakiuniformens införande i alla
världens arméer har indigon mist sitt kanske största afsättningsområde,
ty för de gamla mörkblå uniformerna var indigon i de flesta länder af
myndigheterna föreskrifven. Indigon torde alltså ha förlorat något af sin
forna betydelse, om den också nu till ringa del ingår i de grå
uniformerna, däremot i högre grad i marinens, järnvägarnas m. fl. uniform kläd en.
Redan sedan 1700-talets midt hade man genom att sulfurera indigo
(med vanlig kona H2S04) framställt en disulfosyra, hvars alkalisalt var
lösligt i vatten och färgade ylle och silke direkt i surt bad. Äfven
tetrasulfonsyran finnes i handeln. Dessa s. k. indigokarminer och
indigo-tiner användas numera sällan till färgning, då de ej på långt när besitta
NaS03\^ N//COv /CO\^\ ^S08 Na
Il V ef il
1 Belysande siffror lämnade jag i ett föredrag:’»Den tyska kemiska storindustrien
och kriget», se T. Tidskrift, V. n:o 18. 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
