Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
förnimma adelns tanka om de gjorda förslagen. Men
rikshofmästaren bad att konungen ville låta dem något betänka
sig, och lemnade ordet åt biskop Brask, som nu förklarade,
att de som voro i det andeliga ståndet, hade tillsvurit och
lofvat den allraheligaste fadren, att utan hans samtycke
och goda minne ingenting företaga om läran eller några
andeliga saker. De erkände sig likväl ock vara konungen
lydnad och huldhet skyldige, så vida det ej strede mot de
stadgar påfven eller allmänneliga kyrkomöten dem föreskrifvit.
Men af den heliga kyrkans egendom kunde de intet afstå; ty
påfven hade befallt dem hafva den i förvar. De prejerier
och vidskepelser, hvilka slemme prester eller munkar utan
deras förmäns lof uppfunnit och öfvat, måtte dock aflysas,
och de ffas som sådant bedrefvo.
,『”
Konungen vände sig derefter till rådet och adeln, och
tillsporde dem, om de funno detta vara rätt svaradt. Thure
Jönsson och hans anhängare yttrade, det de icke kunde
annat än instämma i biskopens utlåtande, ehuru han likväl
icke svarat fullständigt till alla artiklarna. Då förklarade
Gustaf, förtörnad, at han icke längre kunde vara deras
konung. Honom gaf man skulden till all nöd: han måste
draga allt besvär för riket; men öfver honom ville man
sätta munkar och prester och allahanda påfvens kreatur. Alle
ville mästra honom. På sådana vilkor kunde ingen, icke
den värste i helvetet, vilja vara deras konung, än mindre
någon menniska.
De borde vara betänkte på att utlösa hans
fasta egendom och betala hvad han af sitt eget utgifvit för
riket; hvarefter han ville öfvergifva sitt fädernesland.
Tårarne brusto härvid ur konungens ögon, och han lemnade
riksförsamlingen.
Efter hans bortgång uppmanade kanslern ständerna att
betänka hvad råd de ville finna, antingen de ville foga sig
efter Gustaf eller söka sig ett annat öfverhufvud. Men
ingen vågade högt yttra sin tanka. Efter hviskande samtal
åtskildes de nedslagne och försagde, utom. Thure Jönsson, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
