Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 38. (768.) 16 september 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 38
äfven nu); men såsom talare liar han nästan
fullständigt frigjort sig därifrån. Den
konventionella gränsen mellan offentligt och
enskildt uppträdande är för honom utplånad.
Han håller ej föredrag utan står snarare
och resonnerar med sig själf, låtande
tanken löpa sin lina ut och ej sällan
öfver-läinnande åt densamma att vid lägligt
tillfälle själf söka sig tillbaka, ifall den möjligen
skulle finna sig hafva hamnat i en
återvändsgränd. Han debatterar ej heller i
vanlig mening, utan replikerar i hundra
personers närvaro sina motståndare precis lika
ogeneradt och ocirkladt, som om han hade
dem mellan skål och vägg i två eller tre
förtroliga vänners sällskap. Det kan
därför mycket väl hända, att han, efter att
hafva åhört en af dessa långa och lärda
konstruktioner, hvarmed man i
läroverksfrågor så ofta söker gifva en filosofisk be*
visning åt hvad som en gång haft sitt
historiska berättigande men nu förlorat det –
det kan mycket väl hända, att han då står
upp och blåser omkull hela korthuset med
ungefär följande vänliga uppmaning: »Mitt
herrskap, tro inte ett ord af hvad han sagt,
det är bara puder alltihop !»
Nu vill ju hvar och en gärna beteckna
sin motståndares argument såsom fraser,
men om han helt hastigt och lustigt finner
sina egna korthus på detta obesvärade sätt
kullblåsta, anser han sig gärna vara ett offer
för »insultationer». Där rektor Almquist
uppträder, brukar det därför aldrig bli
någon brist på gensägelser. Så ej heller nu.
Lektor Sahlin drog sitt svärd och värjde
sig manneligen, och det blef en mäkta hård
drabbning, som skar sig ett långt stycke in
i »den anden frokost» och måste fortsättas
äfven efter denna. Valplatsen var vidsträckt,
och striden rörde sig om hvarjehanda: om
klassisk bildning och historisk bildning, om
enhetsskola och parallellskolor, om den
schweiziska och den tyska skolorganisationen, om
de sakkunniga latinvännerna och de obildade
bönderna i stortinget och andra kammaren
samt därjämte om åtskilligt annat, som ej
så noga kan specificeras.
Hvem som behöll stridsplatsen kan jag
naturligtvis icke veta, men nog kan jag
berätta, hvad en norsk lärarinna af gammal
god kristiania-höger efteråt till mig yttrade.
Ja, inte har jag varit någon beundrarinna
af stortinget och dess skolreform - sade
hon - men efter hvad jag i går och i dag
från andra sidan fått höra, är det icke så
utan, att jag börjar betrakta den med andra
ögon. Ty om det är sådana teorier, som
ligga till grund för oppositionen däremot, så
kan det vara rätt så godt, att kungen nu gifvit
sin sanktion däråt.
Jag svarade naturligtvis, att i det
stycket kunde norsk höger och svensk vänster
vara fullt ense.
*
Ilesten af dagen var lugn, fridfull och
uppbygglig.
Först öfvergingo vi till frågan:
5. Hvad g0res der for ät styrke de dele af
de nordiske folk,, som leve under fremmed vcelde,
og livad kan yderligere g0res?
En stockholmspublicist af blått blod
och högkonservativ kulör, i hvilkens sällskap
jag haft nöjet fara öfver Öresund, bad mig
vid vår skilsmässa i Köpenhamn (dit han
reste för att åse en - traftäfling), att vi
»för all del inte skulle ställa till några
obetänksamma demonstrationer därnere vid
gränsen». Han höll mig antagligen
kapabel till åtskilligt i den vägen. Hade han
kommit med, skulle han dock näppeligen
haft något egentligt att anmärka. Schr0der
uppehöll sig i sitt inledningsanförande
hufvudsakligen vid de skandinaver, hvilka
genom emigrationen blifva införlifvade med
en främmande nation, samt framhöll på ett
varmt och öfvertygande sätt
folkbildningsarbetets betydelse med afseende på dem.
De, som tomma och råa komma öfver
Atlanten, löpa stor fara att spårlöst försvinna i
massan och att inom kort sjunka ned bland
dess drägg; de åter, som med ett eget,
medvetet själsinnehåll ingå i den nya
samhällskroppen, kunna blifva dugande
medlemmar däraf och rikta dess kultur samt
göra sitt gamla land gagn och heder.
Bland öfriga talare uppmärksammades
mest f rimenighets prästen L. B. Poulsen
från Bovlund i Sönderjylland, som på sitt
jylländska folkmål skildrade de svårigheter,
med hvilka den danska undervisningen i
Slesvig har att kämpa, samt de trakasserier,
som tyskarna där tillåta sig. Gripen af
hans lifliga skildring framställde en i det
föregående ofta nämd svensk skolman det
spörsmålet, huruvida från svensk sida
något kunde göras för att stödja de förtryckta
danskarne i Slesvig. Härå erhöll han bland
annat till svar, att inflytelserika svenskar
kunde vid samtal med dito tyskar söka
ingifva dessa en med rättvisan
öfverensstämmande uppfattning af den slesvigska frågan.
Må man förlåta mig, men trots ämnets
allvarliga och sorgliga art kunde jag härvid
icke af hålla mig från att dra på munnen:
svenska öfverklassmän skulle anno 1896
kompromettera sig genom att tala Danmarks
sak inför de af dem så lifligt beundrade och
så flitigt efterliknade tyskarne!
. #
Så vida jag icke missminner mig, var det
efter nu omnämda diskussion, som den vid alla
större möten obligatoriska fotografen fick fatt
i oss och radade upp oss framför
gymnastikhusets dörr. Några läto sig icke infånga
- så t. ex. rektor Almquist och fröken
Hedvig Sohlberg - men de allra flesta
kommo med. Nu har redaktören trott, att
det skulle intressera hans abonnenter att
se, huru »det f0rste private nordiske
skole-m0de» tog sig ut in corpore, och har han
därför å första sidan låtit återgifva bilden
af hela sällskapet, så godt det går för sig
i denna förminskade skala. Han har
därjämte anmodat mig att presentera detsamma
för läsaren.
Som denna ceremoni under för handen
varande förhållanden kräfver ett strängt
metodiskt tillvägagående,, får jag bedja
läsaren att därunder noggrant följa
nedanstående anvisningar.
Början torde lämpligast ske på främsta
raden längst ned till höger (från åskådaren
räknadt), där tvänne lärarinnor på Askov erhållit sin
plats. Om man från dem låter blicken vandra
åt vänster, finner man å samma rad efter
hvarandra: friskolläraren Laurs Rasmussen
i Ringe, adjunkten A. S. Steenberg i Horsens,
folkskoleinspektören Joakim Larsen i
Frederiksberg och folkskolläraren Jespersen i Nebsager,
därpå kandidaterna L. Moltesen och Jakob
Appel, båda lärare på Askov, slutligen fru
Margrete Hansen med dotter samt fru Mina
Berg från Stockholm.
I andra raden synes längst till vänster fru
Sofi Almquist från Stockholm (som, då solen
icke ligger henne i ögonen, har ett rundt och
fryntligt ansikte); till höger om henne fru
Seip från Norge, fröken Anna Eönström från
Lund, fru Schröder, fröken Arma Sandström
(»Uffe»), professor Poul la Cour,
seminarierektorerna Sörensen i Jelling och C. O. Arcadius
i Växjö, fröknarna Maria Lodin och Anna
Danielsson från Stockholm, fru Jenny
Velander i Skara och fröken Anna Wijkander från
Göteborg samt ytterst till höger fru Nutzhorn.
Strax bakom henne och fröken Wijkander
träffar man i tredje raden H. Nutzhorn, h
vitskäggig och leende som alltid, och ungefär i
midten af samma rad L. Schr0der med Alfr.
Dalin från Huskvarna till höger och fröken
Francizka Aubert från Kristiania till vänster.
Efter den senare följa: fröken Lilly Engström
från Stockholm (som af hänsyn till solen men
utan hänsyn till fotografen dolt sitt ansikte
j i skuggan af sin hatt), fröken Alma
Schreve-| Hus från Stockholm, därpå Svensk
Läraretid-i nings korrespondent samt fröken Gustafva
Hjelmérus från Stockholm, fru Hilma Franzén
från Lund och fröken Eriksen från Kristiania
samt ytterst, stödd på sin en-tout-cas hr J.
Franzén i Lund.
Fjärde ledet börjar längst till vänster med
fröken Bajer (näst fru Schröder chef för
»in-dredepartementet» på Askov) samt fortsattes
mot höger af fru Ellen Salomon, fru Birgitte
Berg-Nielsen från Köpenhamn, direktör Otto
Salomon^ rektor Ludvig Lindroth från
Stockholm, gamle rektor Lefolii med sin sidenkalott,
fröken Steinthal och komtesse Knuth från
Köpenhamn, föreståndarinnan för Zahles
barnskola i Köpenhamn Katrine L0nborg, fröken
Agnes Lagerstedt f rån Stockholm, fru Olsen f rån
Varde och lektor Enar Sahlin från Örebro.
Omedelbart bakom den sistnämde finner
man Öfverläraren J. Olsen i Varde, bakom
dennes fru skolebestyrer V. Gregersen från
Köpenhamn, bakom fröken Lagerstedt
kancelli-rådet Fr.’ Thomasson på Blågård och d:r N.
G. V. Lagerstedt från Stockholm samt till
vänster om dessa seminarieföreståndaren E.
J. Holm i Vejle, mr Claxton från Amerika,
skolebestyrer S. L. Tuxen från Köpenhamn,
rektor Koch i Fredericia och
högskoleföreståndaren H. Rosendal i Lyngby; slutligen
vid själfva ingången till gymnastiksalen fröken
Hulda Lundin från Stockholm, hr Poul Bjerge,
lärare och bibliotekarie på Askov,* rektor
Fritsche i Bibe och skolebestyrer E. Slomann
i Köpenhamn.
*
På eftermiddagen fingo vi vara med om
ett kyrkligt möte i »Skibelund krat» -.
ett stycke från Askov strax norr om Kongeån
och gränsen mot det tyska riket.
Somliga af oss gingo, andra packade sig
upp på de vagnar, som för ändamålet
blifvit ställda till vårt förfogande. Många af
dem, som föredragit det senare
fortskaffningsmedlet, blefvo emellertid utsatta för
svåra inre skakningar och kommo snarfc till
den öfvertygelsen, att vandringsmännen hade
utvalt den bästa delen. Att vi icke skulle
bli ensamma, märktes nogsamt. På alla
håll svajade dannebrogen öfver gårdarna,
från alla bivägar stötte vagnar till, och hvart
man blickade ut öfver de nyslagna
markerna, s trömmade helgdagsklädda skaror
samman mot det gemensamma målet.
Efter en stunds färd stodo vi vid
»krat-tets» ingång, hvarifrån trånga, slingrande
Genom »Sättarnisses» försorg blef hans
bibliotek i förra brefvet reduceradt till omkring
1,000 band; undertecknad hade skrifvit 10,000,
hvilket tal snarare torde vara f or lågt än f or högt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0542.html
