Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg
- N:r 16 (799). 21 april 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fornåldern all vetenskap och konst. Vid
försöket att förklara naturen förmådde det
ännu naiva förståndet ej att följa kedjan
af orsaker och verkningar och att ur dem
härleda lagar. Naturverkningarna fattades
såsom själfständiga handlingar, och till hvarje
sådan handling lade inbillningskraften en
person, som konsten gaf gestalt. Människans
sinnliga och andliga förmögenheter voro ännu
ej skilda utan verkade gemensamt och som
ett helt.
Men mänsklighetens barndomsålder tog ett
slut och en söndring inträdde. Ur den
naturliga tillvaron afskilde sig en annan
tillvaro af idel under, hvilken bekämpade och
behärskade den förra; det var
martyrlegendernas och riddareäfventyrens fantastiska
värld.
Men äfven den romantiska poesiens
underbara morgondröm förgick. Begreppet vaknade
och ropade åt människan: upp att pröfva dina
egna krafter! Allt skulle nu läggas under
abstraktionens välde. Inbillningskraftens rike
inskränktes allt mer inom formlernas och
reglernas trånga gränser. Poesien rycktes ut ur
detsamma och blef begreppets tjänarinna;
hon lånade sig åt filosofien såsom medel, hon
lärde sig moral för att röra hjärtat och god
ton för att töras visa sig i stora världen.
Hon vardt en lärd konst, blottad på allt
allmänt lefvande intresse.
Men detta undanskjutande af
inbillningskraften innebar en stympning af den
mänskliga odlingen:
Ty det förhåller sig ingalunda så, som många
säga, att poesien i själfva verket är
mänsklighetens barndomsjoller, hvilket den växer ifrån
vid manliga år, eller att fantasiens
verksamhet på sin höjd är ett oskyldigt tidsfördrif,
hvarmed människan uppfyller sina tomma
stunder. Tvärtom, inbillningskraften har
under alla tidsåldrar varit kulturens bärare. På
henne hvilade forntidens bildning, hvars
blomma var den antika konsten. På henne hvilade
ock medeltidens bildning, ty huru skulle eljest
denna åskådning af det oändliga, denna tro
varit möjlig, för hvilken riddaren offrade sitt
lif och martyren leende dog bland lågorna?
På henne hvilar slutligen äfven nutidens
bildning. Ty denna vetenskapernas användbarhet
för det praktiska lifvet, som utgör vår tids
stolthet, hvaraf beror den, om icke af
omdömet, som är förmågan att tillämpa en regel
på det enskilda fallet, att försinnliga en lag?
Men hvaraf beror åter denna försinnligande
förmåga, om icke af inbillningskraften? För
att i högre mening vara »praktisk» kräfves,
att regel och tillämpning äro på en gång så
närvarande för tanken, att en enda blixtrande
bild omfattar dem bägge. På grund häraf
låter det sig väl sägas, att förstånd utan
inbillningskraft är platthet, ja — så besynnerligt
det än låter — att förstånd utan
inbillningskraft är dumhet.
*
Efter denna öfverblick öfver fantasiens
roll i det mänskliga själslifvet öfvergår
Geijer till frågan:
hvad är uppfostran?
Det svar, han härå gifver, är helt i
Pestalozzis anda samt prägladt af en friskhet
och klarhet, hvartill man träffar få
motstycken.
I sin allmännaste bemärkelse — säger han
— är uppfostran lika gammal med
mänskligheten själf. Det föregående släktet
uppfostrar det uppväxande, lämnar det i arf sin
upplysning, sina seder, och den unga
generation, som nu blomstrar upp i ljuset, skall
med allt hvad den verkat också en gång blott
lefva i minnet af en yngre, som hälsar de i
skuggan försvinnande för förfäder. Så leder
sig bildningen oupphörligt genom tiderna från
far till son, och den, som gjort väl mot sitt
släkte, kan trösta sig med den tanken, att
om han dör, skall hvad han gagnat lefva;
det sänks ej med honom i mullen, det är
helgadt för evigt åt dagen och skall tyst
sprida sitt inflytande ända till den aflägsnaste
framtid, då kanske han själf och hans namn
och hans tider äro förgätna. Historien är ej
annat än berättelsen om denna tradition,
hvarigenom odlingen oafbrutet fortsätter sig
från släkte till släkte. — —
Uppfostran är ej annat än utveckling af
mänskliga förmögenheterna. Men då alla
dessa tillhöra en varelse, hvars själfva
grundförmåga det är att vara fri, så följer af sig
själft, att denna utveckling ej kan annat än
själf vara det, ty det är just friheten,
själfständigheten, som skall utveckla sig. All
bildning är blott denna, sig själf bildande
inre kraft, som genom ingen främmande åtgärd
kan ingjutas; den kan i allt yttre blott få
anledningar till verksamhet och ämnen
därför. En uppfostrare borde aldrig glömma,
att han har en fri, odödlig varelse under sin
vård, som själf en gång måste ansvara för sina
gärningar, och som oaktadt allt hans
bemödande en gång går sin egen väg till lycksalighet.
I stället att göra den blott till en prägel af
sina regler och sin konst bör hela hans
arbete syfta därhän, att den unga människan
må blifva ett uttryck, så kraftigt och
fullständigt som möjligt, af allt hvad hon genom
naturen var ämnad att vara. Hela hans
medverkan måste inskränka sig till att för denna
utveckling undanrödja hindren. Han måste
nyttja den största varsamhet att ej till
naturens egna hinder lägga konstens. Mån om
att bilda, bör han bäfva för att missbilda.
— — En god uppfostringslära är först och
främst den, som känner bristerna i en elak,
och i allmänhet, samt i synnerhet i
uppfostrans närvarande konstlade skick, kan den
mindre vara en konst, som vet hvad man
skall göra, än en konst, som känner hvad
man bör underlåta.
I särskild grad gäller detta, enligt Geijer,
om viljans uppfostran:
Om man också utifrån skulle kunna ge en
människa allt annat — en god vilja kan
ingenting i världen ge henne utom hon själf,
därom kommer man öfverens.
Någon speciellt moralisk uppfostran,
utgörande en art för sig, gifves det för öfrigt
icke. För att kunna själfständigt verka
behöfver viljan kraft och sammanstämmande
utveckling hos alla mänskliga
förmögenheter. Att inbillningskraften härvid ej får
vara utesluten är gifvet. En uppfostran,
som vårdslösade denna förmåga, ja t. o. m.
sökte binda, kufva och döda densamma,
måste på ett eller annat sätt komma att
förlama själfva viljan. Moralisk uppfostran
inbegriper därför i sig all sund uppfostran
i hela dess omfattning, och läran om
viljans uppfostran blir läran om människans
uppfostran öfver hufvud taget.
*
Det är därför till en framställning af de
allmänna pedagogiska grundlagarna, som
Geijer i sin undersökning nu öfvergår, och
han följer därvid individen i de på
hvarandra följande utvecklingsskedena. Till en
början behandlar han
barndomsålderns uppfostran,
först och främst i moraliskt hänseende.
Egentligen — säger han — är uppfostran blott
därigenom möjlig, att människan är sinnlig,
innan hon blir förnuftig, och att hon därför måste
stå under förrnynderskapet af en annans förnuft,
till dess hennes eget utvecklar sig. Innan
hon får vilja, har hon begär. Hvad bör då
uppfostran göra därvid? Skall hon förhindra,
att ej begären behärska barnet? Det kan
hon ej, och om hon kunde, borde hon ej
vilja det. Äfven sinnlighetens friska
utveckling hör till den fullständiga människan, och
under onödigt tvång och ständigt
öfverhängande stränghet förvissnar den glada oskulden.
Likväl är allmänna lagen den, att
sinnligheten skall stå under förnuftets lydnad. Detta
är möjligt därigenom, att barnet inom sig
gömmer aningen om ett högre förnuft. Det
känner sig utgöra ett med föräldrarna,
förenadt med dem ej blott genom behofvet och
det fysiska beroendet, som det hvarje
ögonblick erfar, utan äfven genom den kärlek och
instinktlika aktning, som yttrar sig i otvungen
lydnad. Denna otvungna lydnad är hos
barnet den första ljusningen af en högre natur;
i den ligger den första dunkla aningen om
detta högres herravälde, och den oskyldiga
varelsen, som med gränslöst förtroende
blickar opp från sin faders knä, hyllar redan
ovetande förnuftets majestät. Det är dess
representanter, som föräldrarna äro för barnet.
Den första läxa af förnuft, som man kan
gifva det (och det äger en förundransvärd
skarpsinnighet i detta fall) är ock, att det
alltid ser: att dess begär ej behärska
föräldrarna.
Denna erfarenhet, säger Geijer vidare,
bör bibringas detsamma utan godtycklighet
och hårdhet:
Då själfva förtjänsten och det enda
förnuftiga i lydnaden är, att den yttrar sig
otvunget, så följer af sig själft, att man så
mycket som möjligt bör undvika att utkräfva
den med tvång, minst genom egenmäktiga
bestraffningar och framför allt ej i vrede.
All tygellös passion förnedrar, och barnet,
som, likt alla svaga varelser, af naturen fått
till sitt försvar en instinktartad slughet,
underlåter aldrig att draga fördel af en sådan
förnedring hos sina behärskare.
Men ännu mindre får någon vacklan och
klemighet här göra sig gällande:
Om begäret yttrar sig i vanart och skada,
huru skall tvånget undvikas? Det kan ej
undvikas, men huru det skall utöfvas, det
lär oss naturen själf, som sätter en gräns
för allt begär i den inskränkta förmågan att
uppfylla det. Om barnets begärelser vilja
härska öfver andra — låt det blott känna sin
egen vanmakt, därigenom att man behandlar
dess anspråk med likgiltighet! Om det
missbrukar någonting — låt det få umbära det!
Det lyder då ej egenmäktiga befallningar,
som det ej begriper och likväl vet att gäcka;
det lyder naturen, det lyder densamma
nödvändighet, i hvars stränga skola det under hela sin
lefnad ändå skall tuktas, och som obevekligt
sätter en gräns för begärelsernas omåttlighet
i människans inskränkta krafter att uppfylla
dem. Då ingen varelse är mer beroende än
ett barn, så är också ingenting lättare än att
kufva dess okynne genom den på ögonblicket
inträdande erfarenheten af dess verkliga
oförmåga. Ingenting är för det barnsliga
förståndet klarare, än att det, hvarmed man felat,
därmed skall man också straffad varda. Det
kufvar härigenom verkligen sig själft och
brytes ej af egenmäktiga och barbariska straff;
det handlar ej blindt efter främmande regler,
det ledes redan af egen erfarenhet. Att styra
och rikta denna erfarenhet, så att den likväl
aldrig upphör att vara barnets egen, det är
uppfostrarens stora och svåra konst.
I hvilken pedagogisk skola, Geijer här
gått, angifver han själf.
I förkunnandet af denna första uppfostrans
riktiga grundsatser — säger han — har
mänskligheten redan haft sin apostel. I Rousseaus
skrifter äro de lagda för dagen med så
mycken klarhet, kraft och ovedersäglig sanning,
att blott en inrotad fördom kan bestrida
dem.
Många växlingar hafva de pedagogiska
opinionerna genomgått, sedan Geijer skref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0218.html
