- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
242

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (954.) 11 april 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 15

utgaf på sin tid en »Kort öfversikt af
Svenska Kyrkans historia» (tr. i Lund 1866
56 sid. 8:0). Om än boken såsom lärobok
ej varit riktigt lämplig, så var dock idén
god, samma idé, som man finner så
naturlig på den politiska historiens område,
nämligen att fäderneslandets historia bör för oss
vara något mer än en obetydlig del af den
allmänna.

VII.

Så som samfärdselmedlen utveckla sig
och därmed äfven förbindelserna mellan de
olika världsdelarna och folken, synes det
mig böra höra till religionsundervisningen
på det högsta stadiet att meddela
lärjungarna en kort öfversikt af de förnämsta
hedniska religionsformerna såsom Bramaism,
Buddaism, Konfucianism, Sintoism,
religionsformer, som visat sig mäktiga att skapa en
jämförelsevis hög kultur. Så mycket mer
påkallad torde en sådan undervisning vara,
som den kristna missionen bland de
hedniska folken med hvarje år växer i omfång
och kraft. Den skulle också för vidgandet
af lärjungarnes andliga vyer vara af mycket
större betydelse än åtskilligt, som de nu få
inhämta och som därför gärna kunde lämna
rum för att bereda plats åt det nämda.

I sammanhang härmed säger det sig
själft, att äfven någon undervisning bör
gifvas om missionen, och särskildt den del,
som Sverige tagit och tager i detta viktiga
arbete. Dock bör denna undervisning icke
uppskjutas till det högsta stadiet. Dess
första elementer kunna redan i nederskolan
på ett mycket lämpligt sätt muntligen
meddelas i sammanhang med tredje trosartikeln
och andra bönen.

VIIT.

Det skulle vara mig en stor glädje, om
hr statsrådet ville ägna här framställda
utkast en allvarlig uppmärksamhet. Min af
annat arbete strängt kringskurna tid och
hårdt anlitade arbetskraft har icke tillåtit
mig att utarbeta det mer fullständigt. Men
jag hoppas, att den genomgående
grundtanken är klar nog, och att dess innehåll i
öfrigt är väl vardt att göras till föremål
för granskning af dem det vederbör. Vid
en sådan granskning skall jag icke tveka att
träda inom skranket för att försvara, hvad
jag här uttalat. Dock - ehvad hr
sta£s-rådet häråt än må göra - tillåt mig i alla
fall att säga, att ingen skolreform skall
kunna blifva tillfredsställande utan en
grundlig reform af kristendomsundervisningen.
Med utmärkt högaktning
P. Waldenström.

Skolråd eller
»barnavårdsnämd»?

Såsom i förra numret blifvit
meddeladt, har inom
Tvångsuppfostringskommittén enighet väl kunnat vinnas

om de åtgärder, som för sedligt
försummade och vanartade barns
räddning borde användas, men icke om
organisationen af den kommunala
myndighet, åt hvilken dessa åtgärders
vidtagande lämpligen borde anförtros.

Med stöd af folkskolestadgans §§51
och 42 samt de i 1896 års
riksdags-skrifvelse framställda anvisningarna har
en reservant, hr Fridtjuv Berg, yrkat, att
åt skolrådet borde gifvas befogenhet att
skilja sedligt försummade och vanartade
barn från deras föräldrahem samt att
anbringa dem i fosterhem, barnhem
eller skyddshem. Öfriga
kommittéledamöter däremot hafva föreslagit, att
skolrådet skulle bibehålla denna rätt endast
i fråga om skolkande barn
(folkskolestadgans § 51) samt att dess
befogenhet med afseende å på annat sätt
vanartade och sedligt försummade barn
(§ 42: 4) skulle inskränkas därtill, att
det skulle kunna anbringa sådana barn
»i särskild skola». Funne skolrådet,
att ett dylikt barn borde sättas i
enskildt hem, barnhem eller fosterhem,
skulle det ej på egen hand kunna
härom besluta, utan borde det i så
fall inskränka sig till att anmäla
barnet inför vederbörande
»barnavårdsnämd», som då ägde taga frågan
härom under öfvervägande.

De grunder, hvarpå kommitténs
flertal stödt sitt afvisande af yrkandet att
vanartade och sedligt försummade barns
omhändertagande fortfarande skulle
tillkomma skolrådet, angifvas i
betänkandet sålunda:

Såsom skäl hvarför kommittén icke kunnat
ansluta sig till denna tanke, torde här endast
behöfva framhållas, dels att den nya
lagstiftningens stora vikt synes kräfva, att en
myndighet inrättas med den särskilda uppgiften
att göra densamma verkligt effektiv, dels ock
att genom utsträckning af skolrådets
befogenhet till att omfatta äfven de barn, som ännu
icke uppnått skolåldern, och dem, som
öfverskridit denna ålder, skolrådets hela uppgift
komme att till sina grunder undergå en
väsentlig omgestaltning och dess arbetsbörda,
hvilken för närvarande torde kunna anses
vara i många kommuner nog betungande,
blifva alltför mycket tillökad, hvaraf måhända
äfven den påföljd kunde befaras, att de af
den nya lagstiftningen föranledda göromål,
öfverlämnade åt en för andra ändamål redan
förefintlig myndighet, blefve, såsom från denna
myndighets synpunkt mindre trängande, i
större eller mindre mån åsidosatta.

Sedan kommittén anmärkt, att
någon kollision mellan å ena sidan
skolrådets samt å andra sidan
»barnavårds-nämdens» uppgifter icke behöfde
befaras, enär skolrådet enligt kommitténs
lagförslag erhållit hänvisning att i fall
af behof hänskjuta frågor om
försummad barnuppfostran och om barns
ådagalagda vanart till
»barnavårdsnäm-dens» ompröfning, fortsätter den:

Mot inrättande af en särskild nämd för
beredande af uppfostran åt i sedligt afseende
försummade eller vanartade barn skall
måhända invändas, att dessa angelägenheter
inom flertalet af landets kommuner hafva
alltför liten omfattning för att lämpligen
kunna utgöra det enda föremålet för en
särskild myndighets verksamhet; och kommittén
vill ej förneka, att någon grund för en så-

dan anmärkning kan förefinnas. Någon
afgörande vikt torde dock ej böra därvid fästas.
Äfven om nämdens arbete i många fall«blef ve
kvantitativt obetydligt, så måste det dock
alltid medföra stort gagn, att en myndighet
linnes med den särskilda uppgiften att öfva
uppsikt beträffande uppfostringsförhållandena
inom kommunen.

Denna tämligen knapphändiga
motivering har i reservationen blifvit punkt
för punkt utförligt bemött. Efter att
hafva påpekat, hurusom såväl
riksdagen (år 1896) som regeringen (år 1897)
tydligen utgått från den föreställningen,
att omsorgen om vanartade och sedligt
försummade barn skulle tillhöra
skolrådet, framhåller reservanten, att den
af kommittén föreslagna
»barnavårds-närnden» i själfva verket i snart sagdt
alla afseenden blifvit organiserad med
skolrådet såsorn mönster. Den
jämförelse, han i detta hänseende anställer,
sammanfattas sålunda: skolrådets hela
uppgift rymmer inom sig
»barnavårdsnämder», och dess sammansättning
och verksamhetsformer äro i
hufvudsak desamma, som för
»Barnavårdsnämden» blifvit föreslagna.

Ännu större - tillägger han - skulle
likheten visa sig vara, ifall, enligt ofta uttalade
önskningar, bestämmelserna i
folkskolestadgans §§ 51 och 42 blefve förenklade,
förtydligade och fullständigade, så att de för
försumliga och tredskande föräldrar föreskrifna
varningarna kunde utan tidsödande omvägar
utdelas omedelbart af skolrådet samt frågan
om kostnaderna för omhändertagna barns
underhåll erhölle en sådan lösning, att
hänsynen till de ekonomiska uppoffringarna ej
komme att lägga sig allt för mycket
hindrande i vägen, hvarje gång någon mera
genomgripande uppfostringsåtgärd pröfvades
vara af behofvet påkallad.

Den enda afsevärda åtskillnad, som sedan
kvarstode mellan skolrådet och den påyrkade
»barnavårdsnämden», inskränkte sig därtill,
att »barnavårdsnämder» befogenhet skulle
sträcka sig öfver hela den kriminella
omyndighetsåldern, medan skolrådets hittills i regeln
varit begränsad till den s. k. skolåldern.

Synnerligen betydande torde denna
åtskillnad näppeligen kunna anses vara.
»Skolåldern» räknas (enligt folkskolestadgans § 35
mom. 1) >från och med det kalenderår,
under hvilket barnet fyller sju, till och med det,
under hvilket barnet fyller fjorton år». För
barn, som äro födda i slutet af ett kalenderår,
inträder skolåldern alltså strax efter fyllda G
år, och för dem, som äro födda i början af
ett kalenderår, räcker den, tills de äro i det
närmaste 15 år. Hvad de sex första
lefnadsåren angår, har kommittén tvifvelsutan rätt,
då den i sin motivering uttalar, att »inom de
spädaste åldersklasserna knappast torde
förekomma någon vanart af sådan beskaffenhet,
att den kunde berättiga ett ingripande i
barnets uppfostran från det allmännas sida»,
hvadan den icke heller tänkt sig, såsom
redan § l mom. l af dess lagförslag
ådagalägger, att de för vanartade barns tillrättaförande
anvisade åtgärderna skulle tillgripas, förr än
icke blott hemmets utan äfven skolans
uppfostringsmedel visat sig otillräckliga. Äro
späda barn föremål för så grof försummelse
i sedligt afseende, att kommunen nödgas
träda emellan, så beror väl detta oftast på
ytterligt armod, och i de ojämförligt flesta
fall bör då genom fattigvårdens försorg den
moraliska försummelsen kunna afhjälpas
samtidigt med den materiella.

Beträffande de barn, som utträdt ur den
egentliga »skolåldern» men ännu ej uppnått
den kriminella ansvarighetsåldern, torde böra
uppmärksammas, att ifall de äro sysselsatta
i fabrik, handtverk eller annan handtering,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free