- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
271

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (956.) 25 april 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 17

SVENSK LÄRARETIDNING.

271

denhet, emedan på dem blommans
utveckling beror. Och liksom talanger, skön konst
och vitterhet upptaga de lediga stunderna
i lifvet, likaså böra de upptaga de lediga
stunderna af uppfostrans tid.»

För resten, äfven för dessa de lediga
stundernas sysselsättningar är
naturvetenskaplig bildning nödvändig. »Den yngling,
som vill ägna sig åt bildhuggarekonsten, har
att göra sig hemmastadd med benens och
musklernas fördelning i människokroppen,
det sätt, hvarpå de äro fästa samt deras
rörelser. Kännedom om mekaniska lagar
erfordras äfven. Inom målarekonsten blir
behofvet af vetenskaplig bildning, om ej
teoretiskt, åtminstone praktiskt inhämtad,
än mer i ögonen fallande.» Nu anföras
en mängd exempel på faran af att sakna
denna bildning och nyttan af att äga den.
Ja, till och med för musik och poesi visas
den vara oundgänglig.

I förbigående bemöter Spencer den
anmärkningen, att språkstudierna skulle bättre
ägna sig att stärka minnet än
naturvetenskapen. »Det skulle alldeles strida mot
naturens större beställning», invänder han,
»om ett slags odling tarfvades till
undervisning och ett annat slag såsom en själens
gymnastik», och han framhåller, att den
mängd af fakta hvarje vetenskap innehåller
är en så omfångsrik minnesöfning, som kan
önskas. Han öfvergår slutligen till
vetenskapens etiskt religiösa inflytande. I
motsats mot språkkunskapen, som fostrar
auktoritetstro, måste naturens studium
nödvändigt fordra själfständig forskning, alltså
drifva till själfständighet - det är dess
etiska betydelse. Den religiösa är ännu
större. »Utan tvifvel», medger han, »står
vetenskapen i fientlig motsats till de
vidskepelser, som gå under namn af religion,
men icke till den verkliga religion, som
dessa vidskepelser endast dölja. Utan
tvifvel finnes äfven i en stor del af vår tids
vetenskap en förhärskande irreligiös anda
men icke i den verkliga vetenskap, som
öfvervunnit ytlighetens ståndpunkt och trädt
in på djupsinnighetens område.» Det är
tvärtom irreligiöst att förakta vetenskapen,
att vägra att studera Guds härliga verk
i naturen. Den visar oss världsalltets
lagbundenhet, visar oss straffet för våra fel
såsom en evig lag, gör oss ödmjuka för
den makt, som visar sig stå så högt öfver
oss, och som är för upphöjd, för att vårt
förstånd skulle kunna fatta den.

»Alltså» - slutar denna principiella del
af Spencers pedagogik - »på den fråga vi
att börja med framställde: hvad slags
kunskap äger det största värdet? blir det
enhälliga svaret: vetenskapen.» Och vi ha af
det ofvanstående förstått, att enligt
Spencers terminologi med vetenskap menas
natnr-vetenskap.

Det kan icke förnekas, att det ligger
något, som rycker en med sig i denna
naturvetenskapens apoteos, och det är föga
underligt, att så många entusiasmerats af
elden i författarens framställning. Äfven
böra vi erinra oss den föraktade ställning
naturvetenskapen den tid boken skrefs hade i
Englands skolor liksom öfver allt,och att det

uppsving den nu vunnit till stor del berott
på Spencers inflytande. Vidare att
särskildt språkvetenskaperna, men äfven andra
ämnesgrupper då icke alls studerades på
samma sätt som nu, då de - och häri har
Spencer ej heller varit utan inverkan - i
ganska mycket på sig tillämpat just
naturvetenskapens metod. Äfvenså torde vi få
erkänna, att naturens studium dock är det,
som ligger oss närmast, naturens företeelser
de, som först reta vår vetgirighet, och ej
heller böra vi ha svårt att medgifva dess
företräde framför ett blott grammatiskt
språkstudium eller deltaga i författarens angrepp
på den själlöst krönikeartade
historieläsningen.

Men å andra sidan torde det icke vara
många nutida läsare, hvilka ej inse den
betydliga öfverdrift, som ligger i denna
beundran af naturvetenskapen. Det är en
sak att medgifva, att den bör studeras i
skolorna, bör flitigt studeras, bör i viss nian
studeras af hvar och en, som vill vara en
bildad person, och en annan sak att
förklara, att den skall studeras ensamt. Tänk
blott, huru illa en yngling, som af naturen
saknade fallenhet för dessa vetenskaper,
skulle finna sig i en skola, där man blott
läste sådana ämnen ! Tänk vidare, hur
ändlös skolkursen blefve, om, man skulle
studera alla ämnen, som Spencer framhåller!
Tänk hvilket streck Spencer här drager
öfver den annars af honom med mycket snille
förfäktade satsen om arbetets stigande
fördelning! Det är äfven väl att märka, att
de bevis, författaren framlägger för
vetenskapens nödvändighet inom alla lifsområden
visserligen ofta, men icke alltid hålla streck.
Så t. ex. torde den nytta, som en
kompositör eller skald för sin verksamhet såsom
sådan har af vetenskapliga studier, just ej
vara af allra betydligaste slaget.

Slutligen kan man invända, att
naturvetenskapen - Spencer må säga hvad han
vill om dess etiska och religiösa värde -
icke ensam äger makt att göra människan
till hvad hon högst och djupast bör vara,
till människa, till en fullt utvecklad
personlighet, och detta är den svåraste
anmärkningen, som drabbar Spencers hela system.

Fasthålla vi det berättigade i krafvet
att uppfostran skall utveckla personligheter,
skola vi ock lätt kunna uppträda till
försvar för de ämnen, som Spencer så illa
behandlar. Ty äger icke språkkunskapen
i så måtto ett stort värde, att den
underlättar och utvidgar vår bekantskap med
världslitteraturen, att den låter oss om än
aldrig så litet träda i umgänge med
mänsklighetens stora skalder och tänkare? Näst
personligt umgänge finnes det väl intet, som
är i lika hög grad personbildande som
litteraturen. Vidare kan historien - om
den läses på rätt sätt - ha ett stort
inflytande i denna riktning, och det icke blott
samhällshistorien, som ju skulle få
bibehållas, utan äfven ock ännu mer
personhistorien, ja, krigshistorien. Det är dessa
grenar af historien, som lata oss känna en
annan grupp af mänsklighetens store, dessa
äro ock faktiskt de för barnen
intressantaste. Slutligen borde väl äfven Spencer,
hvilken såsom »utvecklingsfilosof» borde

haft historiskt sinne, hafva betänkt, att i
mänsklighetens historia skönjes en
gudauppenbarelse lika väl som i naturen.

Personlighetsbildande i hög grad är
slutligen den estetiska bildningen, konsten.
Spencer erkänner ock flerfaldiga gånger dess
värde, men han låter den icke desto mindre
intaga en så blygsam plats som att förnöja
de lediga stunderna i lifvet, och han
klandrar Greklands skolor, därför att de gåfvo
konsten så stort utrymme. Men måhända
berodde det just på detta senare, att
Grekland hade en sådan rikedom på människor,
måhända besitter det sköna ännu i dag en
otrolig makt att förädla själen, att höja
dess krafter och försätta dem i inbördes
harmoni. Och illa vore det då att påstå,
att detta »onyttiga studium» nu tager bort
tid för några viktigare och nyttigare
kunskaper. Snarare skall man måhända påstå,
att den estetiska bildningen behöfde en
lika kraftig återupprättare som
naturvetenskapen fått i Herbert Spencer.

Folkskolan och
läroverksreformen.

En af k. m:t tillsatt kommitté är för
närvarande sysselsatt med utarbetande
af förslag till en läroverksreform. Huru
detta förslag i sin helhet kan komma
att se ut, därom är nu knappast
möjligt att ens våga någon gissning.
Endast i ett afseende torde man med
någorlunda säkerhet kunna förutse
resultatet. Från alla sidor har man
nämligen redan i förväg enat sig om, att
en hufvudpunkt i reformen måste
blifva anordnandet af en allmänt
medborgerlig bildningspröfning för åldern 15
-16 år. Något i dän vägen kan
läroverkskommittén på grund häraf
knappast undgå att föreslå.

Men det gäller här som i så många
andra fall: en reforms värde beror icke
af dess namn utan af dess innehåll.
Den tilltänkta allmänt medborgerliga
bildningspröfningen kan blifva sådan,
att den främjar sitt ändamål:
spridandet af allmänt medborgerlig bildning.
Men den kan ock blifva sådan, att
den motverkar samma ändamål genom
att än ytterligare öka det
examensvälde, hvaröfver i vårt land redan
förut med så mycket skäl klagats.
Hittills har konkurrensen om alla
förmånligare befattningar varit förbehållen
dem, som genomgått allmänna
läroverkets nio årsklasser. Skulle nu
härtill läggas, att alla anställningar af
andra rang blefve förbehållna dem,
hvilka genomgått läroverkets sex nedre
årsklasser, så hade man från täflingen
om dessa platser inom samhället
utestängt hela den stora massans barn,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free