- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
393

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (963.) 13 juni 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 24

SVENSK LÄRARETIDNING.

393

digheter, som gifva laglig visshet om
brottets verklighet och egenskap, samt
den tilltalades öfverbevisning, utan att
domaren ock bör söka upplysning
angående den tilltalades
lefnadsomständigheter och i öfrigt noga utreda de
motiv, som till gärningen föranledt, och
den tilltalades förhållande nyss före
och efter brottets utöfvande.»

Om vid den förestående
rannsak-ningen denna bestämmelse i möjligaste
mån iakttages, torde man kunna
hoppas, att det s. k. mälaredramat blir
något annat än ett ämne för sensation
och för mystiskt-fantastiska
betraktelser utan mål och utan gagn. Kanske skall
man då kunna bilda sig en säker
föreställning om de orsaker, i hvilka dådet
har sin grund, samt följaktligen äfven
om de medel, genom hvilka dessa
orsaker skulle med någon utsikt till
framgång kunnat motarbetas.

Trots allt hvad tidningarna haft att
meddela, är det ännu i verkligheten
ytterst litet, som man med visshet
känner angående förbrytarens
beskaffenhet och utveckling.

De frågor, som härvid i främsta
rummet framställa sig, äro följande: Är
mördaren Nordlund abnormt anlagd?
Har han fått växa upp under abiiorma
förhållanden? Och hvad har blifvit
gjordt för att hämma utvecklingen af
hans abnorma anläggning och försätta
honom under normala förhållanden?

Första intrycket af de underrättelser,
som på morgonen den 17 maj spredos
öfver land och rike, var helt visst hos
flertalet läsare det, att mördaren ,vore
en sinnesrubbad\ som behärskades af
impulsiv morddrift. För hvar och en,
som ägde någon föreställning om
sinnesrubbningars mångfaldiga arter och
yttringar, motsades detta intryck
ingalunda af den omständigheten, att
dådet blifvit på ett underfundigt sätt
planlagdt samt att dådsmannen själf
förklarade sig fullt klok. En vidsträckt
erfarenhet har nämligen för längesedan
ådagalagt, att brottsliga företag, som i
sin helhet innebära det påtagligaste
vanvett, kunna i enskildheterna
verkställas med den mest beräknande
slughet, samt att kriminaldårarne ofta med
största förtrytelse tillbakavisa hvarje
antydan om att de skulle vara
förryckta.

Många exempel visa, att förvirringen
kan vara inskränkt till ett ganska
begränsadt område, medan den däraf
angripne i allt öfrigt synes, åtminstone
för en mera flyktig betraktelse, vara
lämnad i ’full besittning af sina
själsförmögenheter, ja i vissa afseenden äga
en ganska ovanlig begåfning.

Utan tvifvel föreligger här icke ett
sådant fall, för hvilket gällande
strafflag kap. 5 upphäfver eller minskar
gärningsmannens tillräknelighet.
Massmordet å »Prins Carl» kan icke sägas
vara begånget af »den, som är af vita,
eller hvilken förståndets bruk genom
sjukdom eller ålderdomssvaghet är be-

röfvadt»; ej heller kan det anses, att
mördaren »utan egen skuld råkat i
sådan sinnesförvirring, att han ej till sig
visste.»

Häraf följer emellertid ingalunda, att
N. skulle vara »normal». Flera
yttranden af de personer, som haft närmare
anledning att iakttaga honom, tyda
bestämdt på motsatsen. Modern har
alltifrån hans barndom funnit honom
»underlig». Fängelsedirektören å
Långholmen har betraktat honom såsom
»en ytterst brottsligt anlagd natur» och
om hans »abnormitet» förfrågat sig hos
fängelseläkaren. Denne har svarat, att
N. vore »konstig», ehuru ej så, att
han borde inspärras å dårhus.

I ett från Långholmen afgifvet svar
å det cirkulär rörande behofvet af en
interneringsanstalt för »icke normala
fångar», som fångvårdsstyrelsen förlidet
år utsändt, hafva fängelsets
föreståndare och läkare hänfört N. till nämda
kategori och gifvit honom följande
karaktäristik: »Dolsk, inbunden,
hypo-kondrisk, rufvar han på onda anslag,
som impulsivt lätt kunna bli
verklighet». Stadsingeniören i Gäfle, hos
hvilken N. kort efter sin frigifning
begärde hjälp, fann under samtalet med
honom, att »fast han talade och
svarade redigt, var det något flyktigt och
nästan virrigt hos honom». Och nu
efter hans sista dåd har byråchefen
Almqvist i ett till tidningarna lämnadt
meddelande förklarat, att han vid sitt
besök i rannsakningsfängelset funnit N.
i en »till den grad onaturligt uppjagad
sinnesförfattning», att han måste
behandlas såsom en »icke normal
person», af hvilkens »storhetsmani» och
»sjukliga våldsbegär» man kunde
befara hvad som helst.

Så mycket åtminstone synes häraf
vara visst, att N. är en natur, hvars
utveckling kraft den allra
omsorgsfullaste och kraftigaste ledning för att
icke råka in på afvägar.

Har nu en sådan ledning under
uppväxtåren kommit honom till del?

Svaret är ett afgjordt: nej.

Rörande föräldrarna meddelas, att de
äro hederliga och aktade människor,
och om modern, som synes vara nära
tjugu år äldre än fadern, uppgifves
särskildt, att hon är »en varmt religiös
kvinna, som för sin vilsekomne son
uppsändt otaliga böner». Att
föräldrarna icke låtit sonen sakna religiös
påverkan, synes äfven framgå af hvad
denne i ett för några år sedan från
fängelset i Kalmar skrifvet bref till dem
yttrar:

Jag vill lofva och hålla det, som min far
och mamma begär, att bedja den där lilla
bönesucken för hvarje morgon och afton och
läsa i Guds ord för hvarje dag.

I samma bref utbrister han
emellertid i de hårdaste beskyllningar mot
både fadern och modern för det
förvända sätt, hvarpå de skulle hafva
uppfostrat honom.

Min fader - skrifver han - säger, att han
skalle vilja brista ut och skrika med full
haL-a, om det kunde hjälpa mig. Det kunde
han ha gjort förut, tycker jag, eller hur?
Jag ser, att han beder mig om förlåtelse, om
jag tycker, att han uppfostrat mig illa. Och
om förhånandet så skulle vara, så vill jag af
hela mitt hjärta göra det. Men då jag talade
om uppfostran i mitt förra bref, menade jag
ej så, som han har tänkt. Som I veten, har
jag för det mesta uppvuxit på landsvägen
och för mig själf. Jag har ej ofta varit
hemma. Så fort som jag fick något begrepp,
rymde jig ju för eder. Och hvarför? Jo,
därför att jag i hemmet aldrig hörde annat
än gnat och kif, jag fick en lefvande afsky
för mitt hem. - - - -

Tror ni, att jag skulle vara en så f eg
stackare, att jag skulle vilja vara i ett sådant
hem, där man måste träta med sin mor, så
fort man får se henne? - - - Endast där
har man ett hem, där man kan lefva i frid
och rö med familjen eller där man ej alltid
måste kif vas med hvarann.

Visserligen har jag varit en skälm ifrån
min barndom emot eder och blott siktat på
att göra ondt. Men - - - huru många
barn har fått så mycket spö, som jag i min
barndom har fått? Det vore nog säkerligen
ondt efter dem, tror jag. Det ser ät, som
om ni tänkt att genom hugg och slag göra
mig till en god gosse. - - - Och så
skrifver ni: O, att den dag komme, då du kunde
förstå, huru dåraktigt ditt lif varit! Men det
vore orimligt att begära, att ett barn, som
kommer ut i världen ensamt och allena utan
vänner och hjälp, skulle blifva en god
samhällsmedlem.*

Äro dessa beskyllningar - hvilkas
rätta uppfattning försvåras däraf, att de
blott i stympadt skick blifvit
offentliggjorda - endast uttryck för den
brottslige ynglingens fräckhet och hans
böjelse att framställa sig såsom ett slags
martyr, hvilken lider genom följderna
af andras fel? Och huru skall man
kunna förlika dem med hans bref af
den 18 sistlidna maj till de »ömt
älskade» föräldrarna, hvaruti han i den
mest förvirrade blandning ordar om
behofvet »att få lätta sitt hjärta för
någon, som verkligen älskar honom
och som har ett faders- och
modershjärta för honom», därpå förklarar,
att han nu gjort just hvad han »en
gång talade med mamma om där
hemma, att han tänkt. på Långholmen»,
samt försäkrar, att han tager saken
»ytterst lugnt» och icke fällt någon
enda tår, men detta oaktadt tröstar
modern med den tanken, att de
kanske få »mötas i en sällare värld», och
slutligen utbrister: »snart, snart är det
slut, och tänk huru skönt att få hvila
sig från lifvets vedermödor!»

Vare med Nordlunds förhållande till
sina föräldrar huru som helst,
påtagligt är i alla händelser, att hans onda
natur varit dem öfvermäktig, och att
det verkligen är sanning, som han själf
förklarar, att han »för det mesta
uppvuxit på landsvägen och för sig själf».

* För undvikande af missuppfattning torde
böra uttryckligen påpekas, att de prof på
Nordlunds författareskap, som i tidningarna
blifvit meddelade, varit åtminstone i så måtto
vilseledande, att de före offentliggörandet
undergått en väsentlig hyfsning i formellt
hänseende. De ordagranna aftryck, som någon
enstaka gång varit synliga, vimla af
staf-nings- och skiljeteckningsfel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free