Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr l
med kulturhistorisk hänsyn till det akta. Den bok, s-om blivit resultatet, kan och bör sättas i händerna på svensk ungdom, och för äldre ar den en uppfriskande förströelsebok, som ger inte bara några korn utan en god fond av behållning i sakligt vetande och kännande.
Det ar en premiebok för skolorna och just nu en feriebok för hemmen.
Svenska Dagbladet innehåller den 20 dec. en intressant recension om Hugo GyHänders Jeanne d ’Arc :
Hugo Gyllanders bärande egenskaper förneka sig ingalunda i den för ungdom avsedda skildring av Jeanne d’Arc, som han i dagarna givit ut; den ar ren och klar i stilen och. ädel och varm i tonen. Berättelsen ar på ett utmärkt satt tillrättalagd för unga läsare; den rymmer inte ett spår av pedanteri, den har ingenting läft och tillkrånglat, men den ger det väsentliga i stora drag. Det ar en populär framställning i ordets basta bemärkelse; man får hoppas att den inte går obeaktad förbi. Den ar på en gång lättläst och fast, och medeltidens hela brikoga värld står upp i klart och åskådligt skick. Gyllander har något av sagoberättarnas förmåga att antyda: han ger tillräckligt mycket, för att man skall se framför sig vad han talar om och tillräckligt litet, för att man skall få se det på sitt eget vis. Det ar just sa det skall vara, for att unga läsare själva skola dikta vidare; när det t. ex. talas om dominikanermunken, som kanske rastat ut i Jeannes by, sa måste absolut varenda pojke eller flicka med frisk fantasi titta upp från boken och verkligen se bygatan, där människor komma drivande och boskapen föres hem, medan skymningen faller och ljusen börja tändas. Den överblick över tiden och miljön, som inleder boken, ar både överskådlig och nyttig; den berättar om en hel del saker, som det ar bra att ha reda på, men den gör det på ett avgjort mera trevligt och underhållande sätt an läroböckerna i gemen . . .
Det viktigaste i boken ar givetvis framställningen av Jeanne d’Arc, och med den har författaren lyckats förträffligt. Man kan saga, att han ger ungefär samma bild av jungfrun, s-om Tora Teje för någon tid sedan gav på scenen; den geniala skådespelerskan utförde sin roll för vuxna, Hugo Gyllander skriver för ungdom; det ar hela skillnaden. Han har utmärkt <fått fram hennes förståndsklarhet; Jeanne d’Arc var aldrig mystiker. De röster hon hörde voro verkliga för Ijenne, men spjut och pilar voro också verkliga; hon levde aldrig i någon inbillad värld, hennes kristendom var icke svärmarens. Hon var enkel och god, naturlig och rättfram, och hon hade ett ohjälpligt sunt förnuft. Hennes svar under processen voro fyllda av övertygelse, klokhet och lätt ironi. Hon var for fransk att vara romantiker och Jör bondsk att inte räkna med realiteter; hon var Guds redskap, men hon var det på denna jorden. Hon skötte vad som blev henne ålagt, först att valla boskap, laga mat och sy kläder, sedan att befria Frankrike. Hon segrade, därför att hon trodde på Gud, inte häftigt uppflammande och krampaktigt utan lugnt, självklart, oemotståndligt, med hela djupet och styrkan i sin varelse. Ingen tro ar sällsyntare, och ingen tvingar mer en människa att gå utom sin egen begränsning. Den, som går framåt på detta vis, kan ingen hejda.
Jeanne d’Ar c visste, att hon var i Guds tjänst, han skulle använda och utnyttja henne och sedan skulle människor vraka bort henne och plåga henne; vad som ar självklart lämnar intet rum för oro; den, som haft lyckan att i sitt hjärta aldrig kanna den lättaste pust av tvivel, den tvivlar heller ingen annan på: Man har på känn, att Jeanne aldrig- tillbragt en sömnlös natt. Den som föraktar egen ara men ar solklart beredd att ge liv och blod for vad som ar större an den, han behöver aldrig varva folk att ställa upp kring sitt banér; de komma ändå, och det ar den starkaste lycka de haft att få komma. De flesta - av oss har det aldrig blivit givet att känna, att »Kraft utgick från honom»; Jeanne d’Arc
var verkligen ett helgon, hon satte sina vänner i direkt raprjort med det gudomliga, det var över henne som förbindelsen gick. Det ar typiskt, att det var de bekväma, lättjefulla, i hjärtat rädda och själviska, som aldrig tordes eller kunde ge sig hän åt henne; de som längtade efter stora ting följde henne. Det ar egentligen svårt att förstå, varför hennes uppträdande blivit kallat ett mysterium; i grunden var det väl det enklaste av allt. Vi ha bara blivit för kloka att begripa henne och för kloka att följa henne; vi ha åldrats avsevärt, sedan kättarbålet brann i Rouen.
G. A. (Gösta Attorps.)
Svensfyai Dagbladet skriver om Kungabarn:
... Även barn "ha sin individuella smak i fråga om lagning, alla ungdomar i den läshungriga åldern älska inte indianböcker över allt på jorden, inte heller underbart ädla eller underbart odrägliga skolflickors och skolpojkars skoj med lärarkåren i elementarskolorna, det finns också de, for vilka historiens blad äro porten till sagans och äventyrets värld. Nu finns dess bättre både rolig och vederhäftig historisk läsning för barn - for bara tio, femton ar sedan fanns inte mycket mer an Ingemanns tungrodda romaner och Mellins sentimentala historiska noveller, »romantiserade» till den grad, att de kunde alldeles förvilla det historiska sinnet.
Hjalmar Eneroth har med »Kungabarn» . . . givit de svenska barnen en förtjusande historisk läsbok. Som den samvetsgranne forskare i hävderna författaren ar, skulle han aldrig vilja förvanska eller »romantisera» sitt material, han framlägger det i stället i en sa trevlig och läsbar form, att man läser avsnitten om kungabarnen som spännande historier. Han ger färg och liv åt bekanta historiska gestalter genom att berätta detaljer, anekdoter, smådrag, som icke få Tum i läroböckerna och som inte skolkursen hinner med. Han gläntar på dörren till gångna sekler och visar små levande interiörer från kungliga hem och barnkammare under mörk och hård medeltid. Författarens egna, kunnigt och tidstroget utförda teckningar illustrera boken.
Social-Demokraten säger om de nya delarna av »Barnteatern»:
. . . Ett annat utmärkt sätt att sysselsätta barn ar att låta dem klä ut sig och spela teater. Det fordrar ju mer av barnen, och mammorna bli kanske oroade och få bestyr med kläder och dekorationer, men sa ar det också ett nöje, som kan vara i dagarna sju. Svensk Läraretidnings förlag, soin särskilt intresserat sig för att ge barn goda, små lättfattliga och icke alltför svårspelta stycken att uppföra, har i ar med Sagas barnbibliotek införlivat sjätte och sjunde samlingen av Barnteatern.
Gerda Meyerson, som där varit en flitig medarbetare, bidrar bi. a. med en dramatisering av »Prinsessan och svinaherden» och i likhet med Holger Drachman låter hon den, som väl ar, sluta bra. Elsa Beskow har skrivit det utmärkta stycket »De tre julklapparna», lämpligt att ta till vid julfäster i skolorna. Och vill man ha det i den högre stilen, kan man med fördel ta Julia Svedelius Fru Mu-sica, som nog kan ge ungdomarna en liten lektion om musikens och sångens värld . . . Det finns mycket och bra att välja på ...
Harald Johnsson, s’om själv i ar fått sådana lovord för sin bok om Snapphanarna, skriver till förlaget om Hugo Gyllanders Jeanne d ’Arc :
Helt visst beror det ej på någon tillfällighet, att Hugo Gyllander erövrat en rangplats som ungdomsförfattare. Ungdomen, som har gott väderkorn för det fullödiga och äkta, kan ibland vara en tillförlitligare värdemätare an dagens vittra opinion med sina olika käpphästar som måttstock. Och det ar just äkthet, fullödighet och kärnsvensk manlighet, som allt
ifrån första början kännetecknat skalden Gyllanders diktning och tillförsäkrat honom hans litterära position - måhända en smula bortskymd för tillfället, men utan tvivel håll-barare an en del mera högröstade lyrikers hemmagjorda piedestaler.
I hans nya bok, »Jeanne d^Arc», komma alla dessa förträffliga egenskaper an en gång till synes. Ämnet tillhör icke de lättaste. Källskriftsmaterialet utgöres huvudsakligen av rättegångsprotokollen, som visserligen äro vidlyftiga nog men som kunna utläsas på mer an ett sätt. Schillers »Jungfrun från Orleans» och Bernhard Shaws »Sankta Johanna» torde vara de mest karaktäristiska exemplen på två skilda läsarter. Schiller framställer Jeanne dJArc som en halvt himmelsk uppenbarelse med gloria om hjässan, Shaw låter henne leva och dö som en robust, jordisk bondflicka, skyddad mot alla faror av sina sunda, moraliska instinkter samt livande en modlös värld med sin oskuldsfulla tro på sig själv och sin heliga sak. Vilken uppfattning som ar den riktigaste må lämnas därhän. I varje fall ar det anmärkningsvärt, att den franska nationalhjältinnans underbara levnadssaga tydligen gripit även den irländska patentcynikern i h j ärterötterna och (förmått honom att på gamla dagar framlägga sitt mest mänskliga litterära dokument.
Hugo Gyllanders bok gör givetvis icke anspråk på att vara något diktverk. Han tar icke parti, han nöjer sig med att berätta, enkelt, klart och sakligt. Han börjar mod en utmärkt orienterande skildring av tidevarvet, och sedan han sålunda klarlagt den historiska miljön, övergår han till huvudfiguren, den sällsamma Jeanne från Domremy, som i nödens stund trädde fram och räddade sitt fädernesland.
Hugo Gyllander kan konsten att ordna och tillrättalägga det icke alltid lätthanterliga materialet och blåsa liv i gestalterna, sa att man med spänt intresse följer händelseförloppet från barndomen till bålet. Han blir aldrig docerande. Han ar ingen mäster med pekpinne utan en mästare med diktens trollspö, och det fläktar friskt från de stora äventyrens värld genom hans berättelse. Han svävar icke ut i det blå, han förlorar sig icke i dunst och dimma, han blir aldrig billigt lyrisk - för den, som känner skalden Gyllander, ar det väl onödigt att framhålla det. Hans prosa ar fast. och kall som granit, åskådlig och manligt flärdfri, och hans vederhäftighet verkar överallt angenämt betryggande.
Den svenska ungdomen ar att lyckönska till denna i ordets basta mening roliga och vackra bok, vars varde ytterligare förhöjes av Edward Berggrens briljanta teckningar. Den borde läsas i varje skola. Icke blott eleverna kunna ha nytta och glädje av den - även lärarna skola säkerligen finna, att den ger både nöje och behållning. Åtminstone ber undertecknad att få tacka för den angenämaste repetitionskurs i historia, han någonsin varit med om.
Harald Johnsson.
Social-Demokraten gör följande uttalande om de nya delarna av »Ungdomens Bibliotek»:
Hugo Gyllander har förtjänstfullt och ingående skildrat Jeanne d’Ares underbara levnadslopp. Han har ägnat hennes samtid samt rådande politiska och kyrkliga förhållanden ett par, tre kapitel, innan han börjar berätta om Jeanne d’Arc själv. Man vet ju iföga mer om hennes barndom och slakt an vad som framkom vid förhören med henne, hon underkastades bi. a. en noggrann prövning, innan Karl VII vågade sätta tro till henne. Hugo Gyllander framhåller starkt hennes lydnad mot de himmelska rösterna. Man följer hennes strider för Frankrike och till sist hennes mer an hjältemodiga kamp i den andliga tortyr hennes fiender läto henne undergå. Där ar ett virrvarr av intressen, av beräkning, av hämnd, av lumpenhet, av girighet kring henne, hon svikes av vänner, hon överges av Karl VII,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
