Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 31. (2692) 2 augusti 1933 - Läst och återgivet - Ett olämpligt system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 31
SVENSK LÄRARETIDNING
685
i fallet M:lie Roullier. Biskop Muller, en
personligen högst älskvärd och välvillig man, sitt
kall blint hängiven, har -en svaghet som
apostolisk vikarie i Sverige: han förstår inte den
svenska mentaliteten. Därför har han
medverkat - därom råder väl numera ingen
tvekan - till denna fatala historia, som
lyckligtvis nu synes uppklarad.
Det har icke varit och det kommer icke att
bli någon katolsk propaganda - »i sämre
mening», preciserar monsignore Assarson - i
Franska skolan, försäkrar biskopen. Det tror
man utan vidare. Katolikerna i Sverige har
lärt av erfarenheten att gå varliga fram på
den linjen. Men att det ingripande man
företog mot M:lie Koullier skulle komma att
verka som den kraftigaste propaganda mot
katolicismen, det har man inte betänkt. Ty för
en katolik har saken varit klar, helt enkel,
den innebär bara detta: syster Josephine
måste lyda .. . Perinde ac cadaver, de
fruktansvärdt ord varmed jesuiternas lydnadsplikt
mot förman uttryckas, gjordes tydligen också
gällande i S:t Josephes kongregation.
Att representanterna för den katolska
kyrkan med illa dold bitterhet hälsar
utgången av denna affär, framgår av
ett uttalande i Nya Dagligt Allehanda
av pastor A&sarsson. Den katolska
mentaliteten framstår i sin hårdhet och sin
för oss svenskar mest osympatiska form
i denna av intolerans och f ariseism
burna artikel. Vi citerar:
Lika enhällig som den katolska opinionen
här i landet är i sin ställning till biskop
Muller, lika enhällig är den också i sitt
bedömande av syster Josephine (m:lie Koullier).
Det kan vara svårt för protestanter att
förstå det katolska lydnadsidealet, men det är
klart, att en katolsk ordenssyster måste
bedömas i enlighet med de krav, isom kyrkan
ställer på henne och som hon själv ’frivilligt
genom ett högtidligt lydnadslöfte valt till
sitt eget levnadsideal.
Till det yttre har hon kanske nu vunnit
en (glänsande seger. iSäkert förberedas stora
hyllningar och fester, en skärande kontrast
till den store Korsbärarens väg. Ty i det inre
livet - som är det verkliga - har hon
samtidigt lidit ett förkrossande nederlag. Vi
kristna ser icke på desertören så, som den
värme patrioten betraktar förrädaren i krigstid
eller den ivrige kommunisten betraktar
strejk-brytaren. Vi fortsätter att uppriktigt älska
och ivrigt bedja för de bröder och systrar,
som-vandrar vilsna vägar. Och så snart de kommer
tillbaka hem, får de ett vänligt mottagande.
Men så länge de icke offentligen tar tillbaka
den förargelse de givit, kan vi icke med dem
lia någon andlig gemenskap. Om syster
Josephine verkligen kommer tillbaka, kommer hon
antagligen att iinna sin kommunitets hus
tomt. Ingen av hennes trosfränder torde nu
önska hennes sällskap. Hon har gjort sitt val.
Kanske vinkar ännu några års världslig ära
och berömmelse, hyllningar av kyrkans
fiender, beundran för en kulturgärning, som icke
räknar med Gud, inflytande och makt, som
icke användas för de stora evighetsintressena.
Kära syster Josephine! Det finns ingen av oss
som missunnar Eder detta. Ty vad betyder val
dessa glänsande sandkorn mot det som Ni nu
mistat?
Den för katolska kyrkan genanta
episoden vid Franska skolan, vilken nu,
främst genom hr Arthur Engbergs
energiska ingripande lett till fullständigt
nederlag för den romerska intoleransen,
rubricerar Svenska Morgonbladet som en
glimt från medeltiden. Tidningen bränn-
märker det oärliga smussel, som bl. a.
den katolska biskopen bedrivit:
Ända från början har de blankt förnekat
att det varit fråga om något missnöje med
föreståndarinnan på grund av hennes
bristande katolska nit. Men så har oförhappandes
sanningen ändå kommit fram. Genom en
katolsk prelat, pastor Assarsson, som varit
oförsiktig nog att prata bredvid mun. I en
skrivelse till pressen, avsedd att utgöra en
dementi, har han in amplissima forma gett en
bekräftelse å riktigheten av prof. Staaffs
hypotes. Han förklarar nämligen, att inom skolan
och inom dess ledning både här och i
Frankrike funnes två kämpande partier, det ena
(för förståndarinnan) var rädd att betona
skolans katolska karaktär, ville ej basuna ut att
den ägdes av en katolsk orden, den ville icke
att lärarinnorna skulle kallas systrar, bära
ordensdräkt o. s. v.; den andra riktningen
(biskopens och den franska ordensledningens)
önskade, att skolan framträdde med öppet
visir som katolsk institution, ehuru man ävon
inom denna riktning - enligt pastor
A:sför-isäkran - ej ville gå så långt som till direkt
propaganda bland protestantiska elever för
katolicismen. Pastor Assarsson utvecklar, att
en vidlyftig och skarp strid uppstått mellan
dessa två katolska riktningar - den
försiktiga och den mindre försiktiga - och att
katolikerna överallt, i ’Sverige likaväl som i
Danmark, Norge och Frankrike härvid tagit
parti mot föreståndarinnan och för en mer
klart betonad katolsk kurs. Den katolske
prästen bekräftar sålunda, att sedan länge
föreståndarinnan utsatts för en väldig pressning
från ärkekatolskt håll, i syfte att skolan
skulle iframträda som mer klart katolskt
betonad än hittills. Därför var det alltså, som
striden uppstått »och de många aktionerna
isatts i gång.
Man blir mörkrädd, fortsätter Sv. M.,
när man iakttar den på en gång
ljusskygga och hänsynslösa stridsf öring, som
katolska förgrundsgestalter här låtit
komma sig till last.
En oförvitlig, ädelsinnad kvinna, som
utfört ett storverk för fransk kultur i Sverige,
trakasseras i det fördolda under åratal av
de bigotta katolska elementen, därför att hon
ej vill förstöra sin skola genom att göra den
till en härd för katolsk propaganda ens i
försiktiga och modesta former, en serie
aktioner sättas i gång för att driva henne från den
skola, vars själ hon varit och är, och när dessa
försök misslyckas, tar man till
hårdhandskarna: man tvingar den misshagliga in i en fälla,
lockar henne under en skolresa att besöka sin
ordens kloster, fråntar henne här - bryskt,
brutalt, utan dorn och rannsakan - hennes
befattning. Endast genom en i sitt slag
exceptionellt kraftig påtryckning från franska
regeringens sida, vilken hr Arthur Engberg
stimulerat genom en utomordentligt energisk
dé-marche, gåvo vederbörande efter. Offret
rycktes i sista stund ur deras klor.
Det är ännu anno 1933 något av mörk
medeltid och fult jesuistiskt väsende över denna
gamla kyrka, som i sin kamp mot kätteri och
protestantiskt villoväsen visar prov på samma
oböjliga, sega, ljusskygga fanatism som i länge
se’n gångna tider.
Nu gäller det emellertid, heter det till
sist, att låta vaksamheten ta sig det
uttrycket, att skolan ställes under svensk
skolmyndighets direkta inspektion och
lyder under dess domvärjo.
Ett olämpligt system.
I föregående nummer återgav vi
en anmälan till J. O. från
folkskolinspektör N. E. Lundin i Kiruna.
Denna anmälan mot
folkskolinspektören i Norrbottens norra
inspektionsområde blottar i ett avseende
ett missförhållande, som icke bör
lämnas opåtalt. Emellertid synes
det oss som om skolöverstyrelsen
snarare än J. O. vore rätt forum
för handläggning av denna fråga.
Vi syftar på den anordning, som av
hr Lundin benämnes
Springklassystemet.
Springklassen skiljer sig från en
vanlig klass därigenom, framhåller
hr Lundin, att den saknar egen
lärare. Undervisningen bestrides av
ett flertal lärare, som har egna
klasser att sköta. Dessa lärare får
tjänstgöra i den s. k. springklassen
de timmar, då deras
skolavdelning-ar undervisas av facklärare i sång,
teckning eller gymnastik. Genom
detta system - en sannskyldig
parodi på rationalisering - har
man indragit en e. o.
folkskollärar-tjänst i Malmberget.
Att detta system i en modifierad
form nästlat sig in på sina håll är
känt. De timmar, som en
överlärare frigöres från skolundervisning,
hopskrapas i flera småstäder och
landsbygdsskoldistrikt på detta
sätt. Det kan karakteriseras som en
mindre lyckad nödfallsutväg.
Förutsättningen för att systemet över
huvud skall fungera är emellertid,
att ett stort antal lärare undervisar
i samma skolhus och att ingen
dup-likation förekommer. Därigenom
fördelas olägenheterna på flera
klasser. Drives systemet så långt
som i Malmberget, har
bristningsgränsen passerats. I överlärarens
klass finns dock alltid en verklig
klassföreståndare, som håller
samman det hela och till vilken
målsmännen kan vända sig. Men vem
skall i en klass enligt systemet
Malmberget ta hand om och sköta
t. ex. de uppdrag, som
sammanhänger med skolans
välfärdsanordningar? Vem skall utreda alla de frågor,
som berör barnens uppförande, och
som särskilt ofta förekommer i
skola liksom i hem, då uppfostran icke
är enhetlig? Vem skall samarbeta
med hemmen, vilket är nödvändigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
