Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 34. 23 aug. 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
LÄST OCH
ÅTERGIVET
Naturlärans allmänbildande betydelse
framhålles i en intressant artikel i
Dagens Nyheter av författaren Sten
Selander, som under rubriken
Skolundervisningen och arvet efter Linné
framhåller, att skolornas - inte minst
gymnasiernas, biologiundervisning ger
ett klent resultat. Botaniken bedrives
stundom så att växtsamlandet blir
huvudsaken. Pojkarna vet de latinska
namnen på sina egna herbarieexemplar,
men de kan inte namnge våra vanligaste
lövträd, när de är avlövade och kan inte
särskilja sädesslagen.
. En 40-års herre, skriver dr Selander bl. a.,
känner ofta bara igen de större fyrfotadjuren
och de populäraste blommorna, dem man
brukar plocka och sätta i glas: blåsippor och
gullvivor, linnea, blåklint och prästkragar. Men
detta vetande delar han med varenda
torpar-unge, som aldrig sett en lärobok i
naturkunnighet. Fråga honom i stället om
levnadsbanorna och de olika näringskraven hos de
gräsarter - timotej och svingel, rajgräs och gröe
- som han själv sått ut på sina egna
gräsmattor: då står han där som en målad bock.
Och kommer man in på djuren, är hans
okunnighet ännu mer bottenlös. Han har ingen
aning om vilka flygfän, som skär ut
halvcirkelformiga bitar ur bladen på hans rosor, eller
vad det är som framkallar galläpplen på
ekarna. Åkersorkarna blir mullvadar; vråkar och
fiskgjusar kallas örnar; och alla sångfåglar
utom möjligen näktergalen och ett par
trastar heter bofinkar. I fråga om verklig,
levande naturkunskap har snart sagt varje bonde,
för att inte tala om nybyggare, skärkarlar
och fiskare, ett avgjort övertag gentemot
»bildat» folk.
Dr Selander levererar inte endast
kritik. Han har också positiva synpunkter:
Vad är då kunskap om naturen? Givetvis
utgörs den till väsentlig del av insikt i
djurens och växternas livsprocesser. Men
dessutom och kanske i främsta rummet är den
liktydig med förmågan att se, att inte gå blind
och likgiltig förbi det man möter i skog och
mark. Och den förmågan sammanhänger i
hög grad med förmågan att känna igen och
namnge det man ser. I en gatas ström av
ansikten observerar man först och främst sina
bekanta; de andra rinner mestadels
obeaktade förbi. På samma sätt lägger man i
naturen egentligen bara märke till de djur och
växter man är presenterad för och vet
namnen på. Nyligen visade jag en dam på en
sandstekel, som kom farande över hennes
gårdsplan med en infångad fjärilslarv. Hon
bedyrade då, att hon aldrig förr hört talas
om och ännu mindre sett ett sådant djur.
Ändå tillhör sandsteklarna våra mer
iögonenfallande insekter; och just på den tomt, där hon
bott i åtta år, kan män en solig
högsommardag knappt gå tjugu steg utan att se dem
hastigt och sökande flyga utefter marken eller
suga honung bland sedum- och
timjanbestånden. Damen i fråga bildar ingalunda något
undantag, en dylik blindhet är tvärtom regel.
Man slår efter flugor och getingar, svär över
myggen och säger: Nej, se en så grann fjäril!
Men eljest märker man inte hela insekternas
vackra och vämjeliga, älskvärda och
ohyggliga, fascinerande miniatyrvärld - helt enkelt
därför att man aldrig blivit införd i den och
lärt sig särskilja dess invånare.
Den som däremot har en smula på
självsyn grundad kännedom om växter och djur
lever i ett rikare, mer omväxlande och in-
tressant land än andra. För honom som för
dem kan ett landskap vara fult; men i hans
ögon är det sällan eller aldrig likgiltigt.
Också den marigaste tallbacke eller den ödsligaste
myr kan bjuda honom överraskningar. Hittar
han en icke alltför alldaglig växt på en ny
lokal går en stöt av glädje genom hela hans
varelse; och han kan dagar i ända gå fylld
av tyst tillfredsställelse, därför att slumpen
låtit honom komma någon ofullständigt känd
insektsarts levnadsvanor på spåren. Från det
snön går av marken och tills höstregnen
börjar blir hans tillvaro laddad med spänning
och upplevelser, bara han kommer utomhus,
där något grönt växer och något liv rör sig.
Och till och med under vintern finns åtskilligt
att se och intressera sig för - fåglar som
hungern driver fram ur de stora skogarna
och alla de tysta tragedier och komedier, som
djurens spår i snön berättar. Detta slags
umgänge med naturen är inte vetenskap, det är
något på en gång enklare och större: liv,
verklighet, gemenskap med hela den omätligt rika
skapelsen. Det är dessutom tillgängligt för
alla, inte som den stränga vetenskapen
förbehållet ett litet fåtal med särpräglad
begåvning och vilja att ägna hela sitt liv däråt.
Nutidsmänniskan med hennes oftast
mekaniska och glädjelösa arbete måste ha en hobby,
ett särintresse. Och som sådant är samvaron
med naturen överlägsen allt annat - ädlare,
friskare, mer flödande av själens djupa hälsa.
Linné, den störste av alla den fria luftens
och den levande markens vetenskapsmän,
förkroppsligar fullödigast detta slag av
naturintresse. Och traditionen från Linné är
gudskelov inte död i Sverige. Den lever långt
utanför de naturvetenskapliga kretsarna, bland
justitieråd och tidningsmän, folkskollärare och
bankdirektörer. Men jag har en känsla av att
den håller på att försvinna. Bland de yngre
råkar man alltmer sällan en av dessa
amatörbotanister och ornitologer på lediga
stunder, som använder sin semester till att resa
till Lappland eller Skåne och sedan, så snart
de träffar en själsfrände, kastar sig in i
oändliga diskussioner om fjällfloran eller
fågellivet i Krankesjön.
Skulden härför lägger dr Selander
delvis på skolorna:
Skolan ger i bästa fall en ansenlig mängd
teoretiskt, naturvetenskapligt fackvetande;
men den försummar att väcka den känsla för
naturen, som sedan livet igenom förblir en
outtömlig källa till glädje och vederkvickelse.
Varje normal pojke har från början ett rent
instinktmässigt intresse för naturens liv, som
det behövs mycket litet för att hålla vid makt:
visa honom bara ett fågelbo med ungar eller
en strid mellan inbyggarna i två
myrstackar, och hans ögon börjar genast lysa. Ifall
det intresset, så som vanligen sker, snart nog
förkvävs, så är felet skolans, som förvandlar
den levande naturen till material för döda
utanläxor och så ger allt, som smakar
naturvetenskap, en prägel av olustbetonad
tråkighet.
Hur ska man då kunna råda bot
härför? Dr Selander svarar:
Medlet tycks mig alldeles självfallet: flytta
undervisningen, så långt det går, från
skolrummen ut i naturen! Låt barnen inte bara
läsa om istiden och dess verkningar, utan visa
dem isräf f lade hällar, rullstensåsar och varviga
leror; tvinga dem inte bara att plugga i sig
alla möjliga detaljer om spetsknöliga
kindtänder och analfenor, utan för dem också
tillsammans med hemtraktens vanligaste djur -
låt t. ex. Stockholmspojkarna fara ut till
Sä-bysjön och där få, varsamt och på
aktningsfullt avstånd, uppleva det myllrande
fågellivet; låt botanikundervisningen inte bara bestå
i sönderpetande av blommor och inlärande av
befruktningsförlopp, utan också i
demonstration av levande växtsamhällen och den
anpassning efter yttre förhållanden, som
bestämmer deras sammansättning och utformning.
Jag vet mycket väl, att biologiundervisningen
i teorin delvis skall bedrivas på detta sätt.
Men hur är det med praktiken? Där blir det
sällan eller aldrig tid över för dylika
exkursioner; och dessutom är våra eljest så
förträffliga biologilärare nog endast i
undantagsfall tillräckligt tränade och allsidiga
observatörer att kunna förklara allt det man ser i
skog och mark.
Det .förefaller dock, s-om om hela
biologiundervisningen skulle få någon verklig mening
endast om den på detta sätt får varmblodigt
kött på det torra teoretiska skelettet. Sker
detta, kan man nog vara lugn för att många
pojkar, kanske de flesta, frivilligt och på egen
hand söker lära mer om det de sett och så
skaffar sig verkliga, levande kunskaper, inte
bara ytterligare skivor för
examensgrammofonen. Och även om deras förråd av
mekaniskt inlärt vetande bleve mindre, men de i
stället finge ett intresse och glädjeämne mer
i livet, vore ingen skada skedd. Ty det
lin-néanska arvet, en av de omistligaste
beståndsdelarna i svensk kulturtradition, består inte
i anhopningen av teoretiska fackkunskaper;
det består i vördnad för naturen och verkligt
intresse för dess liv.
De nya förföljelserna från biskop
Mullers sida mot Franska skolans
föreståndarinna fördömas av en enhällig
pressopinion. Flera huvudstadstidningar har
på fredagen behandlat saken på ledande
plats och med kraft brännmärkt
biskopens hänsynslösa och intoleranta
uppträdande.
Stockholms-Tidningen framhåller att
avsikten tydligen är att komma skolan
och det franska kulturinflytandet till
livs, och riktar en fråga till högsta
kyrkoledningen i Rom, huruvida man
där gillar det sätt varpå dess
»aposto-liske vikarie» farit fram.
Franska skolan är ingen anstalt pro
propaganda fide, och de föräldrar, som anförtrott
sina döttrar åt den, har gjort detta för att
bereda dem tillfälle till närmare kontakt med
fransk kultur, inte för att få dem uppfostrade
i en konfession, som flertalet ej tillhör. Det
är ett svenskt och ett franskt kulturintresse,
det gäller att vårda, och över det sätt, varpå
detta sker, har ingen kallat den apostoliske
vikarien i Sverige att öva någon tillsyn.
Varje försök från hans sida att mot föräldrars
och målsmäns önskan påverka rekryteringen
av lärarkrafter och linjerna för
undervisningen måste ha till följd, att förtroendet för
skolan går till spillo. Framhärdar man trots
denna insikt, som omöjligen kan saknas på
något håll, med att använda andliga
tvångsmedel mot skolans föreståndarinna, som just
bär detta förtroende, och hennes trogna och
lojala medarbetare, så kan det helt enkelt inte
tolkas som något annat än en medveten och
avsiktlig strävan att komma själva Franska
skolan till livs. Ty till något positivt gagn
för romerska kyrkan kunde det inte vara, om
skolan förvandlades till en rent katolsk
anstalt, dit endast katoliker sände sina döttrar.
Det föreligger här en aktion, vars verkningar
under inga omständigheter kan bli till gagn
för någon part - kanske allra minst för
katolska kyrkan i Sverige. Angelägenheten har
fått ett förlopp och en betydelse, som verkli-
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
