Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 49. 6 dec. 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
LÄST OCH ÅTERGIVET
Den politiska hetsen i skolorna i
Finland har nyligen påtalats från officiellt
håll, varom Svenska Pressen i
Helsingfors lämnar en del upplysningar :
Grundlagsutskottet sysslar vid sin
granskning av regeringsåtgärderna år 1932 rätt
ingående med denna sak. Utskottet konstaterar
bl. a., att det icke i alla skolor »råder den
ar-betsfrid, som ett framgångsrikt skolarbete
kräver». Granskningen avslutas med en
uttalad förhoppning »att regeringen och
skolmyndigheterna fortfarande må övervaka, att
den politiska agitationen, från vilket håll den
än utövas, icke får inverka störande på
skolarbetet» . . . Vårvintern 1931 gjordes en
liknande påminnelse, ehuru denna då var vida
fåordigare och framställd mera i förbigående
än nu.
Men samtidigt med att grundlagsutskottet
upprepat, förtydligat och skärpt sitt klander
av politiserandet i skolorna, har även
riksdagens statsutskott för sin del framfört en
kritik gällande samma sak och med samma
adress.
Finska riksdagens statsutskott anser,
att det är skäl att fästa regeringens
uppmärksamhet vid »den
disciplinslös-het och politiska agitation som de
senaste tiderna förekommit i flera av
landets läroanstalter och som tagit sig
uttryck i anordnande av politiska möten i
skollokalerna samt i bedrivande av
agitation bland studenter och elever, vilket
bl. a. lett därhän, att eleverna även i
skolarbetet uppträtt med politiska
kännetecken och politiska kostymer»:
Ett sådant störande av skolarbetet, som
förhindrar en ändamålsenlig användning av
de för skolverksamheten reserverade anslagen,
kan icke tillåtas i de av staten innehavda
eller understödda läroanstalterna, säger
utskottet. Att de båda utskottens anmärkningar
kommer att omfattas av riksdagens
överväldigande majoritet torde iå betraktas som
säkert. Det är karakteristiskt nog, <bara
representanterna för den s. k. fosterländska
folkrörelsen, som i de nämnda utskotten kräver,
att klandret av skolpolitiseringen ska strykas.
Det återstår nu att se, vilken effekt dessa
påminnelser kommer att få. Att tidigare
erinringar tagits synnerligen lätt vet alla . . .
Tidningarna överflödar av material,
(belysande de svartbiås ogenerade fasoner både i och
utom skolan. De påminnelser, som de ovan
nämnda riksdagsutskotten gjort,
understryker nödvändigheten att statsmaktens vilja
följes. Göres detta icke, så gör sig staten
löjlig i den uppväxande ungdomens ögon.
Den humanistiska forskningen i
Tyskland visar tydliga förfallstecken,
utvecklar Lars Levander i
Handelstidningen. Det är den nya regimen
som sätter spår. Några exempel:
I oktober 1933 hölls i den gamla
Goethe-staden Weimar, den tyska republikens
födelsestad, en stor kongress i folklivsforskning.
Man tycker, att ett dylikt forskningsområde,
med sin principiella inriktning på framfarna
tiders liv, om något borde vara befriat från
att styras ut i enlighet med nutidens
politiska ögonblicksmoder. Då jag läser referaten
av talarnas anföranden i »Weimarische
Zei-tung» finner jag emellertid något helt annat.
En professor från Frankfurt, som talar om
»Folklivsforskningens socialpolitiska
uppgifter», polemiserar mot »den under marxistiskt
inflytande stående folklivsforskningen» (var
är någon dylik att finna?). En professor från
Freiburg, som talar om »Urältestes in unserer
Zeit», ropar »Gudskelov, att det nu står
annorlunda till i Tyskland än för 13 år sedan!»
och framhåller, att i den »Gesundung» av det
tyska folket, som nu pågår, har
’folklivsforskningen en viktig praktisk uppgift. iEn
professor från Halle som talar om
»Folklivsforskning och nationell uppfostran», söker visa, att
»nationalpolitisk besinning» alltid gått hand
i hand med forskningen i folkets liv, och
slutar med dessa betecknande ord: »Endast
den nutida folklivsforskare, som tillika står
med i den tyska frihetsrörelsen (d. v. s.
nazismen), endast han kan tränga fram till
tydning av folklivsforskningens yttersta
problem».
Det är 1933 års anda i tyska
vetenskapliga tidskrifter och på tyska
fackvetenskapliga kongresser. Överallt dessa
sakligt fullkomligt omotiverade
politiska tankeutflykter, överallt ett grovt
politiskt instövlande på forskningens
tidigare fridlysta marker:
Även om det ej kan anses berättigat att
tala örn, att tysk humanistisk forskning redan
nu skulle befinna sig i förfall, så torde det
å andra sidan ej kunna anses överdrivet, om
man betraktar det nu skildrade som farliga
och olycksbådande tecken, vilka pekar mot
ett hotande vetenskapligt förfall i
Europascentrala kulturland. Man tanke sig denna
anda kombinerad med bortdrivandet av goda
forskare på grund av ovidkommande orsaker
och med undanträngandet av sakliga
synpunkter vid professorstillsättningar o. d. Vilka
möjligheter* för de halvbegåvade, vilken
högkonjunktur för de mjiukryggade, vilken
glänsande tid för strebrarna!
Staten bör inse behovet av en förnuftig
och avvägd kulturpropaganda i
utlandet, säger UppsalaNya Tidning,
som instämmer i de huvudsynpunkter
lektor Scharp . har framfört i en inlaga
till k. m:t.
Det är ingen lätt uppgift för oss att göra
oss hörda i den ivriga propagandakören i
särskilt de stora ländernas metropoler och
kulturcentra. Man bör därvidlag kanske icke
glömma bort att söka kontakt med andra
svenskar, som betytt mycket iör att göra vårt
land känt och aktat - företrädarna för våra
stora exportindustrier. Med deras stöd bör
åtskilligt kunna uträttas, och deras
relationer bör också väl komma till pass vid
strävandena att sprida kunskap om andra sidor
av svenskt liv än de rent ekonomiska. Men
viktigast är onekligen, att de .svenska
utlandslektorerna blir representativa
kulturpersonligheter, som nar ett starkt stöd ihemifrån
och som kan framträda med nödig auktoritet i
de miljöer, där de är satta att verka. Det
behöver väl inte framhållas, att man både av
dessa, liksom av pressattachéerna och
tillfälliga svenska föreläsare och dylika,
ovillkorligen måste fordra, att de lär sig ordentligt
känna det land, till vilket de kommer, och
att behärska det språk, de ska använda i sin
verksamhet.
De åtgärder hr Scharp påyrkar, har
givetvis ingenting av den politiska
aggressivitet som kännetecknar den
nazistiska verksamheten, yttrar Social-
Demokraten - den är avsedd att
vara av rent upplysande karaktär:
Att en sådan ökad informationsverksamhet
utåt kan ur olika synpunkter vara motiverad,
lär ingen vilja bestrida. Huvudsaken är att
den kommer i rätta händer och att varje
anstrykning av bornerad nationalism
undvikes. Men när det gäller att möta
propagandaattackerna utifrån, vilka ju snart lär
komma att betydligt utökas, synes den av lektor
Scharp föreslagna »kulturnämnden»
näppeligen bli vare sig nödvändig eller till någon
större nytta. Det svenska folket och de övriga
skandinaviska nationerna har på det hela
taget icke visat någon starkare mottaglighet
för det Goebbelska evangeliet. Och den
kritiska strålkastarbelysning som pressen ’hos oss
på de flesta håll dagligen riktar mot de
na-zityska livsyttringarna, kan knappast få
någon bättre bundsförvant än de ÖEitlerska
pro-pagandisternas egen mångfaldigt betygade
klumpighet och ’brist på psykologi.
Tanken på en »kulturnämnd», avsedd
för utlandsarbetet - ej för inhemsk
uppbyggelseverksamhet - är enligt
Stock h öl m s-Tidningens
uppfattning »värd det livligaste
instämmande» :
Det gäller att ge utlandet en klar och sann
uppfattning av svensk kultur på alla områden
och därmed en riktig bild av svenska folkets
tänkesätt och inställning. En sådan objektiv
kunskap är det inte gärna möjligt att
förmedla på det sätt varpå den svenska
kulturpropagandan i utlandet hittills upprätthållits av
privata, sinsemellan oberoende organisationer,
vilka var <för sig strävat att förverkliga sina
goda syften på ett särskilt område.
Det måste tillses att inte vem som
helst, som kommer utomlands och obedd
gör sig till talesman för vårt folk, utan
vidare kan utnyttjas för icke svenska
syften:
Det är ett statsintresse, att det svenska
representeras rent svenskt. Det sätt ’för detta
statsintresses tillvaratagande lektor Scharp
föreslagit är värt att pröva. Men samtidigt,
bör de möjligheter våra beskickningar äger
att verka i denna riktning ytterligare
(utbyggas.
Träslöjden i folkskolan är till ingen
nytta, förkunnade några förståsigpåare
i Nedertorneå kommunalfullmäktige:
När barnen avslutat en kurs i s. k. träslöjd,
kan de inte så mycket som’ göra en pekpinne
en gång, sade en. Barnen har ingen nytta
av en sådan slöjdundervisning, påstod, en
annan. En del kan ju kanske lära sig att hålla
i en vinkelhake, men det blir strängt taget
inte mer heller. Många föräldrar tycker, att
det är lika bra, att barnen stannar hemma.
Dessa älskvärda omdömen har
föranlett en slöjdlärare i
Haparandabladet ifrågasätta, om
kommunalfullmäktige i Nedertorneå har
kompetens att bedöma undervisningsfrågor.
Då endast 4 ledamöter slog vakt om
Skolslöjden, 13 var med oppositionen
och åtskilliga avstod att rösta, kan
svaret på frågan endast bli ett.
Rektor GustavMelin i Luleå har
1200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
