Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 49. 6 dec. 1933 - Mjölbystriden - Verbets talspråksformer på väg att erövra normalprosan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
skolestadga, reglemente eller
instruktion finnes ens en antydan om
laglig tillvaro av sådan
tjänstehandling. En av hörnstenarna i svensk
samhällsordning är
tjänstehandlingarnas offentlighet.
Tryckfrihetsförordningen reglerar undantagen,
och i denna omges inte en
tjänstehandling av här förevarande art med
sekretess.
Att förfaringssättet i Mjölby
innebar en rättskränkning, som om
den lämnats onäpst kunnat medföra
ytterst farliga konsekvenser för
lärarkåren, är visst. Den gamla
grundsatsen, att en tjänsteman i
disciplinära mål ska ha rätt att avge en
förklaring, får inte för vår kår
trampas under fötterna. Ingen bör enligt
svensk lag dömas ohörd.
Hr Rendel, som varit utsatt för
denna metod med hemliga
»tjänstepromemorior» uttog på sin tid
stämning mot den avgångne och den
nuvarande överläraren. På grund av
vissa äreröriga beskyllningar
ådömdes i alla instanser, som behandlade
målen, de svarande böter och
skadestånd, Av domstol har alltså
fastslagits, att innehållet i vissa delar
av promemorian var ärekränkande.
Emellertid har hr Rendel icke
åt-nöjts härmed. Han har sökt
framtvinga ett beslut av
folkskolestyrelsen att undersöka sanningsvärdet
också av de icke ärekränkande
momenten i omstridda promemoria.
. Ärendet vilar f. n. hos k. m:t, som
anbefallt folkskolinspektör
Hedegård att ingående undersöka frågan.
Det synes oss som om hr
Hedegård måste riktigt bedöma den
formella sidan av detta problem, då han
konstaterar, att folkskolestyrelsen i
Mjölby genom att vägra uppta över-.
lärarens s. k. promemoria till
behandling, ansett de framförda
anmärkningarna vara av den art, att
de icke motiverade något
ingripande mot hr Rendel. Skolstyrelsens
vägran att behandla frågan har
kanske förvärrat striden - därom
vågar vi inte döma - men i formellt
avseende har styrelsen intet att
förebrå sig. Och hr Rendel bör vara
belåten med att anmärkningarna
underkänts och alltså inte resulterat i
de åtgärder överläraren tänkt sig.
Beträffande hr Hedegårds
utredning rörande de olika momenten 5
promemorian saknar vi anledning
att uttala oss. Hr Hedegård hyser
tydligen på goda grunder den upp-
fattningen, att båda parterna begått
fel. Huruvida han objektivt fördelat
dagrar och skuggor är svårt att
säga och är för den viktiga
principfrågan av underordnad betydelse.
Verbets talspråksfor*
mer på väg att
erövra
normalprosan
Frågan om begagnande i skrift av
talspråkets plurala verbformer är
ett spörsmål, som mycket diskuterats
den senaste tiden och som nu
också dragits inför skolöverstyrelsen.
Folkskolinspektör G. Björkman i
Skara påpekar nämligen i en
skrivelse, att åtskilliga pressorgan och
bland dem samtliga lärartidningar
övergått till användande av
uteslutande singiflarformer för verben.1
En betydande del av
lärarpersonalen har därför kommit till den
uppfattningen, att frågan, huruvida
predikatet bör böjas efter subjektets
numerus eller icke, är likgiltig,
varför lärjungarna i sina uppsatser får
använda vilken form av predikatet,
som för ögonblicket faller dem in.
Hr Björkman efterlyser direktiv på
denna punkt, så att åtminstone
undervisningen i vårt svenska språk
ska bedrivas efter enhetliga
grunder.
Hos skolöverstyrelsen svarar man
vid förfrågan från Svenska
Dagbladet, att frågan där icke behandlats.
Eftersom alla andra bestämmelser i
frågor som dessa sker genom
cirkulär från k. m:t, bör så ske även i
detta fall. K. m:t brukar ju i dessa
angelägenheter ta råd av Svenska
akademien.
Sistnämnda institution har, som
bekant, uppdragit åt prof. E.
Wel-lander att utarbeta en handbok för
regler i språkriktighet. Svenska
Dagbladet har frågat denne, om han
i handboken ska ge några
rättesnören beträffande avskaffandet av
verbens pluralformer.
Nej, ’blir svaret. I min handbok, vilken
blivit försenad på grund av annat arbete men
torde vara färdig till våren, kommer jag
endast att påpeka de olika stilarterna i denna
.fråga. Det är ju så, att singularformens
uteslutande användande för verben är
synnerligen gammalt i talspråket. Nu är den
emellertid tydligen på väg att erövra även nor-
1 (Här avses tydligen talspråkets för ental
o. flertal gemensamma former, »det -flinta
verbets moderna numerusböjning» (jag binder -
vi binder; jag band -. vi band).
malprosan. Den har sålunda godtagits i viss
facklitteratur och lättare stilarter. Selma
Lagerlöf använder den i samtalsspråk, och
även vissa skribenter i tidningarna i sina
artiklar, för att inte tala om flera yngre
»författare,. som ju även infört vissa andra
nymodigheter i språket. Jag ser det hela som
en generationsskillnad, och vi står just nu i
generationsväxlingen. Det är ju så, att denna
sak icke kan göras om med en ukae från
högsta håll, eftersom vi icke gör om hela
vår svenska litteratur. Men folkskollärarna
kan gärna låta sina barn använda
singular-formen, bara de också talar om den andra
formen, vilken barnen måste behärska, då de
senare kommer ut i livet och får en tjänst.
Nästa generation kanske allmänt har övergått
till den nya formen, eftersom, såsom jag nyes
betonade, stilskillnaden i detta fall tycks vara
en generationsskillnad.
Genomläsningen av ovanstående
artikel ger en påminnelse om den
ännu vanliga egendomliga
uppfattningen av det behandlade
språkriktighetsspörsmålet. Med glädje
konstaterar man emellertid det sakliga
tillrättaläggande, som prof.
Wellan-ders uttalande innebär. Den aktade
språkmannens ståndpunkt torde i
våra dagar inte ge fog för något tal
om språklig vandalism.
På goda grunder kan man
emellertid antaga, att prof. W:s ord inte
fallit alldeles så som de återgivits av
den anförda tidningen, t. ex. när det
heter att »folkskollärarna gärna kan
låta sina barn använda
singularfor-men, bara de också talar om den
andra formen, vilken barnen måste
behärska, då de senare kommer ut i
livet och får en tjänst». Även om
folkskolans lärjungar naturligtvis
ska stifta bekantskap med »den
andra formen» - det sker ju genom
den existerande litteraturen - så är
därmed inte sagt, att de för egen del
som vuxna i allmänhet måste lära
sig behärska det äldre språkbruket.
Visserligen torde detta i några fall
ännu en tid framåt var
ofrånkomligt. Men när det gäller de några och
nittio procent av nationen »för vilka
folkskolan är (den enda) skolan»,
så torde dessa fall vara ganska få.
Det skulle för övrigt svära mot
den uttalade uppfattningen, om
ifrågavarande språkbruk som uttryck
för generationsväxling, ifall man
skulle anlägga krassa
klassynpunk-ter på spörsmålet under förmenande
att talspråksformer i skrift vore
goda nog för nationens stora flertal,
som bara äger folkskolbildning, men
inte för folk med högre skolstudier.
Detta vore att betrakta omskrivna
generationsväxling på samma sätt
1202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
