Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. C. J. L. Almqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Resultatet af Almqvists grubblerier, sådant han
i dessa anteckningar framställt det, blef således
rent negativt. Då han till slut uppgaf sina
religionsfilosofiska forskningar, var det icke därför att
han fått ett svar på sina spörsmål, utan därför att
han funnit dem fåfängliga. Han kom från sin
ungdoms själsstrider icke såsom segrare, utan som
besegrad, som en intill döden trött man, den där
slutligen, då han till hvarje pris måste ha frid,
köpte den genom att härutinnan dömma sitt
upproriska förnuft till tystnad och taga känslan
för att icke säga instinkten till ledarinna.
Men slikt är nu ej så lätt värkställt. För en
så reflekterande människa som Almqvist blir en
naiv omedelbarhet i det inre lifvet ett ideal, som
låter realisera sig blott vissa stunder. Likväl tyckes
han, såsom ock Lysander i sin bok framhåller,
i allmänhet lyckats i sitt inre bibehålla sin
»törnrosstämning», sin panteistiska helhetsharnioni
obruten af hvad lifvet bragte honom. I ett fragment
af 1840 säger han:
Mina motsägelser äro oräkneliga och några af djupaste
och oförklarligaste slag. Att jag på en gång är den dystraste
och ändock i själ och hjärta gladaste människa, det ser
man tillräckligt af mina skrifter; och det är mindre underligt...
Hos mig hafva dessa tvenne (egenskaper) också i afseende på
tiden så till vida varit skilda, att jag i min första lefnad varit
obeskrifligen glad, därefter fått en tid af utomordentlig
dysterhet, nära själfmord, och slutligen åter erhållit en period af
innerlig glädje.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
