Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga beundran, denna första framgång af
sitt musicerande, och han kom dervid
att tänka på den historia, som
skolläraren i den gamla staden Kommolau, der
han gått i skola, berättade honom om
Orfeus, hvilken med sitt spel gjorde de
vilda djuren tama. Så mycket mer kände
han sig berusad af detta allmänna bifall,
som lians lärmästare Czernohorsky aldrig
bestod något beröm. Allt klarare
glänste ögonen på Christophorus, ty nu
framträdde äfven de äldre ur sina boningar
och fröjdade sig i kapp med barnen och
nickade åt honom som åt en gammal
bekant, och dä och då slet sig en liten
flicka eller gosse lös ur svärmen, som
omgaf honom, sprang bort till föräldrarne
och — återvände med färskt hvetebröd
eller ett stort stycke tårta. Små
knubbiga händer räckte här och der fram en
korf ät honom, och ur ett förkläde lyste
till och med ett par bländande hvita ägg
i hans ögon. Och det var förunderligt
hur allt kunde fä rum i hans fickor.
Han bäfvade af glädje vid tanken att få
packa upp allt det der inför sin
lärmästares ögon och afundades ej ett ögonblick
mer Tartini. Och hur ofta under det
han vandrade vidare anropade honom ej
en fruntimmersröst att bjuda honom ett
glas mjölk eller uppmana honom att hvila
sig en stund. Och så trängde sig
barnen intill honom och åtskilliga fingrar
vågade skyggt beröra han fiol; en liten
flicka till och med böjde sig ned och
kysste förstulet strängarne. Då och då
sköt man äfven ett litet mynt i handen
på honom, af tacksamhet säkerligen för
barnens växande glädje, hvilka togo
hvarandra i hand och dansade i ring omkring
den unge spelmannen. Och sä som det
gick i den ena byn, så gick det i den
andra, och den honom följande skaran
blef allt större och större, alldeles som
med rattfångaren från Harneln.
Men då allt tager en ände, glädje
som sorg, så förrunno också dessa
lyckliga timmar, — solen beredde sig till
nedgång. Christophorus måste tänka pä
återfärden. Malet var uppnådt
fullkomligare än han kunnat drömma om, —
han drog sig alltså från scenen och tog
af tacksammaste hjerta afsked af sina
små larmande vänner.
Om han nu hade tagit en annan väg
eller vid bortgåendet ej bemärkt den
sköna villa som tittade fram mellan
träden, — alltnog en stor öppen port kom
honom att stanna; åsynen af en mängd
fint klädda flickor, som tumlade om på
en stor gräsplan, förledde honom att
dröja ännu en gäng och pröfva sin nya
makt på en förnämare publik. — Sä tog
han då återigen liolen i hand, och nu
rann honom i hågen en liten melodi af
hans läromästare, som Czernohorsky ofta
hade helt högtidligt utfört på orgeln.
Sällsamt! Under den lustige spelmannens
fingrar blef den likväl nu en dansmelodi,
en retande gavott, och de små
aristokratiska damerna började genast röra på
fotterna och dansa efter den, som om
dansmästar’n hade stått midt ibland dem.
Del var som ett litet livitt moln omkring
honom, och Christophorus spelade på
med lif och lust.
Hur det gick till visste lian inte, men
plötsligen brände, såsom en blixt från
klar himmel, en örfil på hans högra kind,
och en allt för bekant stämma ropade:
’»Birbante! du har fortjent det der
slaget för din käcka profanering af en
kyr-koinelodi. — Men det är 110g, — kom
nu hit och spela det der en gäng till,
— inte illa gjordt, jag hade aldrig
tilltrott dig så mycket! Kom närmare,
Christophorus. Det blir ej något mera
slag, molnet har gått öfver!»
Ja, det var ingenting att göra vid
den saken — den forne chördirektörn vid
San Antonio di Padova, nu vid Jacobs*
kyrkan i Prag, stod der lifslefvande
framför sin lärjunge, soin om han sprungit
upp ur jorden. —
Då för tiden bar man sig ej åt soin
en vansinnig eller tog lifvet af sig, ja lät
ej ens ett vanvördigt ord undfalla sig,
om en lärare begagnade sig af sin rätt
— med denna var och förblef ban
läraren. Agget bjöd ej till under de
gamla goda tiderna att lära hönan värpa;
den ene undervisade emedan han visste
mer, den andre lärde emedan han icke
visste något. Så strök sig dä
Christophorus om kinden helt enkelt och
lydde tigande befallningen. Men då
ga-votten var slutad andra gången inför
den stränge mästaren, brummade denne:
»Det är sannerligen ej något fel i det
der, så som du satt den, min son. Jag
har verkligen ej trott dig om detta, —
det må jag säga ännu en gång. Du kan
komma in här och hvila dig och berätta
hur du kommit hit. Jag sjelf är sedan
många år tillbaka som barn i huset här
hos mina vänner, som fått besök af
släg-tingar frän Wien. Du får sedan fara
med mig hem till Prag!»
Den glada tillförsigten bos den unge
spelmannen hade med ens flugit sin kos,
dä han befann sig i en grupp af vildt
främmande menniskor; ett par italienska
ord af hans lärare verkade emellertid att
man vänligt bjöd honom välkommen, och
Czernohorsky sjelf tryckte med kraftig arm
lärjungen ned på en stol för att han skulle
berätta. Och den stackars Christophorus
satt der nu och begynte sin berättelse;
men ack, det krasade underligt i hans
fickor, det flöt någonting och droppade
långsamt ned på honom. »O ve! äggen!»
— Den lilla historien var snart berättad
och inför Tartini behöfde han ej
skämmas, när han med glödande kinder
började packa ur sina fickor. Alla
skrattade, som hade de varit tokiga, åt allt
som nu uppdukades, endast en liten Hicka
med blonda lockar skrattade ej. 1 hela
sin barnsliga älsklighet gick hon tätt
intill den stackars Christophorus, lyfte upp
till honom det oskyldiga barnaansigtet,
betraktade honom med kärleksfulla
blickar och sade: »var inte ledsen, du kan
ju spela sä vackert, för det vill Marianne
kyssa dig!» — Och innan han fick ett
ord för sig hade hon lindat sina små
runda armar om halsen på honom,
dragit hans hufvud till sig och kysst honom
på den slagna kinden.
Tartini hade således i intet afseendc
något företräde framför honom! Detta
var den tanke som nu genoinflög den
unge spelmannen och framtrollade ett
leende på hans läppar. Men en ståtlig
man trädde nu fram och drog bort
barnet. »Om det blir någonting ordentligt
af er en gång, min unge vän», sade han
öfver axeln åt honom i något
nedlåtande ton, »och med en sådan lärare
beror det helt och hållet på er sjelf, så
vandra ett stycke längre, ända till Wien
och låt der visa er mitt hus, hvartenda
barn der känner namnet Josef Pergin.
Vi vilja då alla helsa er hjertligt välkommen,
framför allt helt säkert min lilla
vekhjer-tade Hicka Marianne. Glöm inte det, om
det blir något dugtigt af er!»
Nå, den der som böljade lik
rått-fångaren från Harneln blef det väl
någonting af, tänker jag — han kallades
sedermera: Christopher Ritter von Glnck.
Och den lilla medlidsamma Marianne blef
sedermera — hans hustru.
Men den der gavotten, för hvars
skull hans kind brann af en dubbel eld,
först genom örfilen, sedan genom kyssen,
har spelats och spelas ofta ännu på
konserter med stor förkärlek af — fru Clara
Schumann. Elise Polko.
Musikpressen.
■^Jtnder de föregående åren ha vi tid
cöfö efter annan från hufvudstadens hrr
musikförläggare (utom Julius Bagge) haft
äran att i och för anmälan mottaga det
vigtigaste af inhemsk komposition, som
utgått från deras officiner. Denna jul ha
de nästan glömt bort oss, hvarför veta
vi icke, möjligen pä grund af den
hemliga öfvertygelsen att Svensk musiktidning
skulle dö.
Denna, som man nu ser, något
förhastade sangviniska förhoppning delades
emellertid åtminstone icke af firmorna
Abr. Hirscli och Huss & Beer, hvilkas
nyaste förlagsartiklar härmed
tacksainli-gen qvitteras. Lyckligtvis för oss
återfinnas just bland dessa de allra
förnämsta nyheterna, nämligen ett par af
August Södermans och Ludvig
Normans stoltaste mästerverk. De förra
hafva redan i den uti vårt föregående
nummer synliga biografien erhållit den
bästa rekommendation de någonsin
kunnat få, och är det oss ett synnerligt nöje
att kunna af fullaste öfvertygelse instämma
i den aktade biografens åsigter särdeles
rörande Södermans operetter och
ballader, hvilka senare af samme biograf
betecknas såsom rent af »det bästa som
inom denna musikliteratur hittills
existerat» — ett omdöme som äfven vi, om
vi ej nu af en mera kompetent domare
blifvit förekomna, hade ämnat uttala lika
oförbehållsamt, som vi förut förklarat oss
anse det storslagna och af inspiration
öf-versvallande instrumcntalstycke, hvarmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
