Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till andra nummer har man valt
Sonate Patliétique af Beethoven. Några
tunna accorder med trötta darrande
händer göra början föga lofvande. Men
vänta! Han glömmer sig, den lille. Han
jenikar sig på stolen, han kastar på
huf-vudet, ler sä underligt och försjunker i
drömmar allt under det han spelar!
Lärarns föreskrifter äro i ett nu glömda,
han rör på kroppen, nickar på hufvudet
och rusar fram med händerna öfver
tangenterna på alla sätt utom det strängt
riktiga. Men han spelar, spelar med lif
och uttryck, med förstånd och glödande
inspiration. Hans brådmogna själ
spänner vingarne och han känner under
minuter livad andra kanske ej känna under
är. Man lyssnar andlöst, beundrar,
rö-res och nästan skräms af detta barns
mägtiga förmåga all tjusa, oaktadt han
så djerft trampar formen under fotterna.
Vid slutet storma bifallsropen. Den
lille vaknar ur drömmen och ser
förvånad omkring sig. Hans blå barnaögon
tyckas säga: »IIvarför stör man mig med
delta omusikaliska buller? Låt mig bara
fortsätta!»
Och han fortsatte . . .
Det var några nummer af Schumannska
småsaker, som just nyligen utkommit i
tryck, och sedan trenne mazurkas af
Chopin, alla spelade på ett sätt som
fängslade ahörarne genom den friska och
ojäfaktiga originalitet som endast
geniet eger och som också sällan förfelar
att göra djupt intryck. Man glömde att
det var ett barn man åhörde, man
förstod att man åhörde någon, för hvilken
redan mycket af lifvets strider var bekant,
och man igenkände att det här var
någonting alldeles ovanligt man hade
framför sig.
Efter slutad konsert tryckte man
hvarandras händer nere i salongen.
»Re-val hade alstrat inom sina murar ett
snille som skulle bidraga att göra staden
namnkunnig», och man gratulerade den
lycklige lärarn, som hade ledt
underbarnets första steg till parnassen.
Med flammande kinder stod gossen
åter inne i artistrummet och såg med
längtansfulla blickar pä dörren. Skulle
den ej öppnas snart för fadren, den stränge,
kalle lädren, som aldrig med kärlek
omfattat sin son, och som alltid med ovilja
bemött hans studier pä pianot? Skulle
han komma med straffande blickar nu
som alltid, eller skulle han med ett
vänligt ögonkast, kanske till och med en
smekning belöna honom?
Andtligen öppnades dörren. Stern
syntes och ledde vid armen doktor Sachs.
Båda syntes upprörde. Fadren stod och
säg på sin son, som snyftande kastade
sig i hans armar.
»Hör på. Fredrik», sade han slutligen,
»du har alltid varit ett odugligt, svagt
och gråtmildt kräk, mera likt en (licka
är en pojke! 1 qväll har du likväl
kommit mig att glömma att du kostade din
moder lifvet. Du har spelat i hop en
mängd musik, och gjort det med talang,
ehuru du livarken spelat Beethoven som
Beethoven, Schumann som Schumann
eller Chopin som Chopin. Du har i
stället spelat dig sjelf; en känslopåse, som
du är, har du också gifvit ut en hop med
lidelser som en vanlig menniska skulle ha
sparat pa ännu i tio år. Men, ’darum
keine Feindschaft’; kom med mig nu; i dag
har du råd att bjuda far din på ett
glas! Följ ined oss, Stern; vi gå pä
kneipen här bredvid; du skall få smaka
på ädla salter, pojke, sådana som sätta
i dig liten smul manlighet. Se så, inga
tvekande miner, kom nu; i den ädla,
skummande drycken finnas njutning och
glömska och den enda harmoni som duger
här i verlden, du skall bli menniska,
barnunge — följ med!
Den lille pianisten emottog recetten,
af hvilken han delade med sig hälften
till sin lärare, som ansåg att det hos
honom kunde vara i godt förvar, och
hälften till sin far. Han följde för
första gången med denne ut. Hans unga
ögon sago mycket denna qväll. Den
fruktade och dyrkade fadren
fraternise-rade med barnet allt mera, ju längre det
led. Hvilken sällsam qväll denna! Först
framgångens berusning och sedan festen
der nere på källarn! Först stoltheten
öfver fadrens vänlighet och se’n skammen
öfver lians tillstånd efter de första
glasen. Arma barn, ett lif knappt börjadt,
och redan så rikt på dissonanser!
2.
Efter tjugo år.
»Lifvet är kort, kanske aldrig till
det yttre så kort som för konstnären,
som lefver fortare än andra. Och dock
är kanske icke någon sä länge ung som
en verklig konstnär, den der ännu i
ålderns höst bibehåller någonting barnsligt
friskt, oskuldsfullt . . .»
»Sä tänker du, vän Stern, och
ändock jag tror du i allmänhet har rätt,
känner jag att du vis ä vis mig har
orätt.»
Den sist talande steg upp från sin
beqväma fåtölj och började ifrigt vandra
af och an i rummet medan han ibland
lät väldiga rökhvirflar uppstiga mot
taket och nu och då under samtalets gång
oroligt trummade mot fönsterrutan till
tecken pä sin missbelåtenhet eller
otålighet.
Den andre fortsatte emellertid:
»Ser du», sade han, »jag vill höra
dig en -gång publikt, och du musle spela.
Du vet att du är hela stadens gunstling,
att du bland konstnärer och konstdomare
har endast vänner och beundrare, du
vet att livar belst du spelat, så hänför du
dina åhörare, och dock kan du envisas
att aldrig låta höra dig offentligt? Men
nu skall det bli annat af. Kom i håg att
vi ej nu mera äro i vårt gamla kära Reval.
Tjugo år ha förflutit se’n du som tioårig
gosse uppträdde på konsert och gjorde
»succés pyramidal» och se’n dess — hvad
har du gjort af dig! Ja, Fredrik, jag
säger dig, ditt lif är förfeladt, du får
börja från början, det är ännu ej för
sent.»
Sachs skakade på hufvudet och drog
ännu djupare bloss ur cigarren, medan
Stern alltjemt talade.
»Nu är, Gud ske lof, din far död, det är
väl mig tillåtet att utan förbehåll få säga
dig mina tankar nu, jag vet att du i
hemlighet delar dem . . . han är död och
du ändtligen fri. Hvilken demonisk magt
han utöfvade öfver dig, och hur svagt
och kraftlöst du blef hans offer! Nej —
inga miner, jag ber, jag är din ende vän,
jag kan säga dig sanningen. Han tog
dig från din musik och tvang dig att
läsa med en ifver och en Hit som
öfver-steg dina krafter! Hvad vann han? Jo
att du vid 18 år blef student i Dorpat,
der du hade ett helt år att vara ung på.
Detta år tillbringade du förståndigt nog
att spela damroler på studentteatern,
och att sjunga kärleksvisor för andras
brudar! Mycket bra, men pianot? Det
behandlade du »en passant», alldeles som
en man behandlar en frånskild fästmö,
— han ser på henne och ångrar sig . . .
Du fortsätter med studierna allt under det
du uppehåller dig och din far med
språklektioner och pianoundervisning och
kon-dilionerande. Fi done! I stället hade
du kunnat bo i ett prakthotell i Paris
och låta dig dyrkas som en pianovirtuos
af högsta kaliber!»
Sachs stannade i sin promenad.
»Bäste vän, lig nu med de gamla
historierna! Död är död, låt dem der
nere ligga i ro. Jag hade en slags
af-gudadyrkan för min far; hvem vet den
psykologiska gåtans lösning? Jag var
kanske magnetiserad af honom( visst är
alt jag aldrig hade en egen tanke så länge
jag hade honom i min närhet. Arbetat
har jag visserligen, och är vid 30 är
doktor; det är ju passabelt, eller hur?
Dorpat-universitetet har emellertid haft
endast mitt halfva intresse, min halfva
arbetskraft, ty du vet att jag aldrig
lem-nat studiet af mitt piano. När Liszt
besökte oss var det i alla fall slut med
mig. Jag följde med honom som en
skugga och hvem vet hur det gått, om
ej min far sökt upp mig i Dresden och
tvungit mig tillbaka. Jag fick emellertid
denna tjensten här i Finland, och trifs
förträffligt. Jag spelar endast för mitt
nöjes skull, och det är det bästa enligt
min tanke. Jag ger lektioner och blir
bra betalad, jag har, som du säger,
vänner i alla konstdomare och i alla
konstnärer, men låt mig bara gä dem i
vägen, så skall du få se. Hör, Stern, låt
mig vara i ro här i mitt näste, stör icke
min maklighet och min dyrköpta frid!»
»Pojklufver, vet du ej skäms att tala
så till mig! Mins du när jag tog dig i
de der hvita linlockarne och förde dig
till flygeln? Nu är du skallig som en
femtioåring och dina ögon ha den der
fatala slöjan som du ärft af far din. Du
ser hur du vantrifs här i lifvet. Och
du inbillar dig att du är lycklig i en
småstad som Helsingfors! Du umgås
ined kälkborgare och allehanda folk, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
