Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
08 SVENSK MUSIKTIDNING.
F. v. Flotows minnen. I. Jakob Evers. Blå trettitalet lärde jag känna en ung ål* konstnär i Paris. Han var tysk, bar långt hår, spelade ganska bra
vio-loncell och hette Jakob Evers. * Då jag lärde känna honom, var det temmeligen smått för honom, han hade bara en elev och erhöll obetydligt
understöd af sin familj. Hvarken det ena eller det andra var tillräckligt för att tillfredsställa ens de blygsammaste
anspråk. Min unge landsman beklagade sig också bittert öfver sitt hårda öde. På förfrågan af mig, om icke han, såsom så många andra af konstnärerna, ville försöka att gifva en konsert, svarade han att dertill var han icke nog bekant och hade, såsom det heter på
konstnärs-språket, bara en eller två salonger. Det vanliga medlet att slå sig igenoin för konstnärer, som vilja vinna rykte och utkomst i Paris, är att få tillträde till de musikaliska soareer, hvilka gifvas i alla rika eller blott bemedlade familjer. Man producerar sig der ett par gånger under loppet af vintern, gifver en
konsert i fastan och sänder hvar och en af de familjer, i hvilkas salong man låtit höra sig, ett dussin biljetter till förhöjda pris, vanligen 10 francs; detta är
allmänt bruk, och sällan blifver man helt och hållet afvisad. Är det en mycket värderad konstnär, händer det icke så sällan, att en eller annan familj önskar få dubbla eller tredubbla antalet biljetter sig tillsändt. Hvad en sådan konsert kostar är högst obetydligt; man bistår hvarandra inbördes, gifves den om dagen så
inbe-sparar man belysningen, och
uppvärmning af lokalen behöfs ej, då hela
publiken infinner sig i promenaddrägt. Annonsering med affischer på
gathörnen är icke heller nödvändig och tjenar dessutom till ingenting; ännu mindre att ha någon biljettförsäljare; man har bara en tjenare vid ingången, som tager emot de förut sålda biljetterna. Med god hushållning kan en ung konstnär godt lefva på öfverskottet af sin konsert från ena året till det andra. Der infinner sig en publik, bestående af bekanta från åtskilliga salonger, och dessa mottaga på det lifligaste virtuosen och hans produktioner, hvilka äro dem
bekanta från soareerna. På detta
behagliga och föga tidspillande sätt kan en sträfsam konstnär lefva temmeligen lätt i Paris och få fullkomligt tid nog att fortsätta sina studier och fullkomna sig. Det var detta jag föreslog min unge landsman att slå sig på, och tillbjöd honom på samma gång att införa honom öfverallt, der jag sjelf hade tillträde. Den första soaré jag var inbjuden till, var hos grefvinnan Bertin de Vaux. Skild från mannen, som var ägare af * Eg. Eberscht, af judisk slägt. Bed. »Journal des Débats», general och
adjutant hos konung Ludvig Filip, lefde hon hos sina föräldrar och förde ett mycket stort hus. Hennes musikaliska soareer voro mycket eftersökta af Paris’
konstnärer. Hon gaf mig gerna tillåtelse att taga min vän med mig, men sade tillika, att hon ej kunde gifva honom någon stor plats på aftonens program, emedan det redan var nog upptaget. Jakob var myckel glad öfver min framgång, och vi började rådslå om hvilket musikstycke han skulle föredraga, ty deraf berodde hans succés och
huruvida han vidare skulle blifva inbjuden. Hans repertoar var ej mycket stor och bestod bara af några långa
konsertstycken af Romberg. Vi insågo begge, att det icke skulle gå, och kommo
öfve-rens om att gemensamt komponera något, som kunde passa för tillfället, under de fä dagar vi ännu hade att vinka på. Sålunda uppstodo de små melodier för violoncel 1 och piano, dem vi sedan väl hundra gånger måste repetera i
åtskilliga Pariser-salonger. Under detta samfälda komponerande lade jag märke till, hur lätt Jakob hade att uppfinna vackra melodier. Dagen för soareen var kommen. Innan vi gingo in i grefvinnans salong frågade en tjenare efter våra namn för att efter fransk sed utropa dem i
säll-skapssalongen. Jag nämnde mitt, Jakob ett för mig alldeles obekant, som måste upprepas tre gånger för tjenaren, innan han kunde uttala det. Slutligen fick han det
in-präntadt hos sig och utropade: »Monsieur Jacques Offenbak»; det mjuka ch i slutet af namnet var omöjligt för honom, och sedermera, då min vän var så allmänt känd, att hvartenda barn på gatan visste hvad han hette, förblef han i Paris
Offen-bak. Min vän gjorde lycka och blef snart en gerna sedd gäst i grefvinnan de Vaux’ hus. Då vintersäsongen var öfver, gaf han med stöd af sina salonger och
grefvinnans beskydd sin första konsert och gjorde en lysande affär. Först senare egnade sig Offenbach åt sitt egentliga kall: kompositionen. Ett originelt försök att sätta Lafontaines
fabler i musik lyckades honom och gjorde uppseende inom den musikaliska verlden. Hans framgång och rykte tilltog för hvarje dag. En konstnär utan kärlek till ett
qvin-ligt väsen är nästan otänkbar. Otfenbach bar också på en sådan. En ung
förtrollande spanska var föremål derför, och besvarade den också, men tanken på äktenskap strandade på olikhet i tro och den unga damens strängt religiösa
sinnelag. Af kärlek till henne beslöt sig
Offenbach för att byta om religion. Hans höga beskyddarinna, grefvinnan de Veaux, hjelpte honom att öfvervinna alla
betänkligheter, hon stod fadder åt honom, och strax derefter hemförde Offenbach sin unga brud, som blef hans trogna
led-sagarinna genom lifvet, lika älskvärd och god i nödens tid, som efteråt, då han kom till ryktbarhet och rikedom. Huru mången behaglig stund har jag ej
till-bragt i hennes hus under gladt samspråk framför kaminen; jag fann beständigt det hjertligaste emottagande hos båda, när jag kom. Innan Offenbach blef populär i Paris som komponist, var han en kort tid
orkesteranförare på Théåtre franqais.
Orkestern här, endast bestämd till utförande af inlednings- och och mellanaktsmusik, hade råkat i fullständigt förfall; ingen af
publiken skänkte honom den ringaste
uppmärksamhet, då han afhärflade sina
gammalmodiga danser. Offenbach förstärkte sin orkester med ett par goda konstnärer, upphjelpte de uttröskade dansmelodierna med egna kompositioner, trädde derefter på sin debutafton upp i svart frack och skinande hvita handskar, med mycken förvåning betraktad af sin publik, som väl aldrig förr upplefvat någonting
musikaliskt på detta ställe. Men snart vunno hans mellanakter bifall, man gjorde väsen af honom, och de stora konstnärerna på den teater, der Talma hade lyst, begynte hälla af honom. Under den första Pariserutställningen skall någon, efter livad det säges, en dag ha i Offenbachs närvaro uttalat sig om att en liten teater i närheten af
glaspalatset säkert skulle bli mycket besökt, helst under regnvädersdagar, när de
tusentals besökande förgäfves sågo sig om efter en vagn eller en tillflyktsort. Offenbach upptog idén. På förbön af en bland Théåtre
fran-(.•ais’ första berömdheter, som stod i gunst hos den privilegieutdelande ministern, fick Offenbach lof till att öppna en liten teater i närheten af industripalatset. Hans
privilegium blef dock inskränkt genom de stora subventionerade lyriska teatrarnes reklamationer. På hans scen fick ej mer än 3 eller 4 personer uppträda på en gång, och en kör kunde naturligtvis aldrig blifva fråga om. Då teaterfriheten ej
existerade den tiden, måste man underordna sig. Offenbach gjorde en dygd af
nödvändigheten. Han skref små en-akts
genrebilder för sin teater, kallade dem operetter, och redan hans första verk »De båda blinda» gjorde en så storartad lycka, att hela Paris skulle höra det. Från den tiden ha min vän Jakobs arbeten blifvit så bekanta, att få af hans kolleger kunna berömma sig af något
dylikt. Kritiken har ofta farit illa med min vän och ej en gäng skonat hans minne. Man har låtit honom böta för allt hvad hans librettister hufvudsakligen bära skulden för. Och när de ha satt den beryktade cancan i scen med hans muntra melodier, så har dock hans
musik minsta delen af skuld häri. Cancan dansades i Paris långt innan Offenbach skref sina operetter. Jag såg min vän Jakob för sista gången i Paris 1878; likasom för fyratio år sedan klagade han bittert denna gång men icke öfver sin pekuniära ställning utan öfver gikten, som i flera år plågat honom. Denna gång kunde jag dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
