Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
for ro skull ånyo. ».lag vet inte, oeli
herre Gud livad rör oss kören!» svarade
hon otåligt.
Efter detta kan man ej förundra sig
öfver, alt nian vid bevistande af
talanguppvisningar måste suckande säga till
sig sjelf: man märker ej ett spår af
ande, det hela är bara dressyr. Icke
dess mindre äro de unga konstnärinnorna
särdeles segervissa, och en livar af dem
tycker sig redan ha kontraktcrna med
de uppvisningen bevistande agenterna i
sin licka. Man applåderas ju så starkt
och lifligt. De inbjudna unga vännerna
göra sin skyldighet, de sända till och
med blomsterbuketter upp på scenen. Ack
om det alltid ville blifva så. Men dess
värre försvinner den ena efter den andra
af de solstrålar, som nu belysa deras
framtids himmel. Man väntar frän höst
till höst pä engagement och frågar till
slut med ängslan spegeln för livar dag
om icke sorgen redan lagt sin skugga
öfver ungdomsbehagen. Och så hör man
ofta en tyst suck: »Herre Gud, jag
börjar se ’passé’ ut.» Derefter tager man
fram sminkburken, som var bestämd
för scenen, och man pröfvar vid
dagsljus skönhetsmedlets verkningar. Del
kunde ju möjligen en af dagarne visa
sig en agent, och dä får man ej för
allt i verlden se vissnad ut. Stackars
lilla loka, dessa herrar känna sådana
konstgrepp. De ha studerat dem pä nära
håll.
Andtligen, ändtligen har man fält
engagement pä prof. På repertoaren
prunkar förutom de i skolan inexercerade
partierna också en hel del operor, af
hvilka man har sjungit en eller annan
aria. Listan ser sä ståtlig ut. Men nu
vill olyckan, att just en af de operor
nian knappast en gäng genomögnat skall
uppföras inom 8, högst 14 dagar. Dä
sitter den stackars fogeln i snaran. Man
behöfde i skolan ett halft år för att
in-öfva ett parti. Hur annorlunda ställer
sig ej saken nu. Nu har man blott
några få dagars andrum, och livad som
är allra värst: man måste arbeta igenom
allt, lära sig sitt parti sjelf. Det har
man aldrig försökt förr. 1 skolan hette
det alltid: »Ofva eder aldrig pä egen
hand, ni lägger er då bara till med en
hop fel, som man sedan har besvär att
befria er ifrån.» — Hjelp, Samiel! (Forts.)
Slumm eraria. Vid uppförandet af
Lohengrin på nationalteatern i Buda-Pest inträffade
en gäng en rätt lustig scen. Lohengrin (hr
Gassi) sjöng i första akten om sin sändning,
medan konungen (hr Ncv) stirrade orörligt
framför sig, sittande på sin tron. Lohengrin
tyckte det vara besynnerligt, att konungen med
stor likgiltighet syntes höra på hans berättelse,
och man kan tänka sig hans förskräckelse, da
han till sist upptäckte att kungen helt stilla
slumrat in under sången. Man fruktade for
skandal, men efter Lohengrin» sång följde
lyckligtvis en kör, hvari deltagarne, kraftigt
understödda a( orkestern, ansträngde sina
instrument med den framgång, att kungen
vaknade och kunde åter igen aktivt ingripa i
handlingens gång.
En magisk stämgaffel.
Ur Sv. Folktidning.
l]jet hade inpräglats hos oss genom
tidnings-■ ,rä läsning och resandes berättelser redan
mycket tidigt, att Stoekhnlmspubliken förstod sig
mera på konst och älskade estetiska njutningar
högre än någon annan allmänhet i detta land.
Man trodde sa i landsorten, tack vare ideliga
upprepanden och den öfvcrskattning, som alltid
slösas pä prisade ting, dem man ej studerat. 1
Stockholm är dess mantalsskrifna befolknings
kunstforstand och hängilVenhet för de glada
vetenskaperna ett axiom.
Det dröjde dock icke länge, förrän jag
började Ivilla pii, att Stockholmarne verkligen voro
de styfva estetikussar man sagt dem vara.
Småningom knm jag genom delvis trägna
teater-studier underfund med, att kärleken till konst
och omdöme i estetiska mal öfverlnifvud taget
hafva mindre andel i teaterbesöken än man gerna
vill tro. Andra orsaker spela dervid stora roler.
Åtminstone misstänker jag det skarpt, beträffande
siirskildt täcka könet.
För några år sedan hade Mindre teatern
en lysande sejour. Lapp pa luckan livarje afton
nch applader sådana, att taket hotade ramla in
i Hammers bespottade lada. Man spelade
ingenting annat än operetter, hvari dumhet och det
ohöljdastc lättsinne i svsterlig sämja täfiade om
att hänföra publiken. (Om »< örneviltes klockor»
undantages, prutas ingenting härpå!)
Men hvilken publik? Al.ja .... jag såg
t. o. m. unga fruntimmer ur icke allenast de
fashionablaste, utan de bästa familjer besöka dessa
representationer.
Nåväl, jag är alldeles ingen moralist,
åtminstone ingen predikare. Jag skulle ej ha
undrat pa, om den senare kategorien gatt dit en
gång al’ — låt så vara — nyfikenhet. Men
visiterna upprepades liere resor.
Samtidigt erbjöd Nya teaterns stora och
vackra salong en sorglig syn. Ett par dussin
på den präktiga parketten, få i logerna.
Det var, så vidt jag minnes rätt, sista året
fru Stjemström egde denna teater. Hennes
sträf-van lör konstens höjande voro af uppriktigaste
och ädlaste art; hon tillhörde antalet af dem,
som bestå sig den i vara dagar så farliga
tillgängen af grundsatser. Hon vinglade aldrig hit
och dit, ständigt dagtingande med den stora
massans allt mera lumpiia smak. I likhet med
en annan värderad direktris, fans på fru
Jeanette Stjemströms stora spellista inga af vanlig
anständighet utdömda .stycken. Hennes
repertoire var god, delvis förträfflig. Men till Mindre
teaterns lada ringlade en ström hvita
teater-hufvun livarje ijviill mot sjutiden och samma
banala trikåföreställning gick der »med glans»
femtio gånger å rad.
Kom sa en annan tid, då strömmen gick
forhi hr Hammers hörn och tog kosan uppåt
Stallgatan. —
Med dessa fakta for ögonen, må man viil
ha rätt att lsirja tvifla en smula pa arten af
denna omtalade konstkärlek och detta så prisade
förståsigpåeri. Eller åro de, för att skona
intelligensen, blott bevis på, att den blaserade,
skeptiska menskligheten har sina rvck, da hon rent
af finner behag i det simpla, låga, endast de
förekomma i en tilltalande yttre form? Är det
måhända blott en yttring af detta »köttets
evangelium», som vill hämnas pa anden, derfor att
denne redan haft allt för mycket att siiga under
den »nya tiden»?
För min del skulle jag tre, att allmänheten
här vid lag hvarken är sakkunnigare eller mera
rå än förut, men att der lins en mäktig faktor i
alseende pä konst, som ieke borde hafva dermed
att skaffa. Denna makt är den s. k. goda tonen,
nnxlet, aperiet eller tlen konventionela humbugen,
huru man vill kalla det. Man gar dit och dit,
derfor att andra, som inom handsken biira den
goda tonens stämgaffel, gå dit.
Detta kan förklara mycket som annars vore
gåtor — förklara t. ex. huru verkliga, stora
artister, som försmå att sjiela efter tonen i denna
stämgaffel, få spela för tomma väggar, medan
listlöpande dilettanter, hvilka icke äro vänliga
att vända desse konstnärers notblad, hafva fuila
bus. Denna stämgaffel är en nvckel till den
stora hemligheten, att verkliga genier pä
konstens alla omraden mången gäng vinna
erkännande nch framgång först då, när de väl
kommit några fot under mullen. En viftande svans
är nämligen bästa sättet att få ljud i
under-gaffeln, men verkliga genier äro, såsom Turgenjev
sagt, ett kortsvansadt, styfryggadt sliigte.
Ivan.
Från scenen och konsertsalen.
^jjtora teatern lefver tills vidare på
"ä ä repriser af äldre operor, dem man
genom nya rollbesättningar och delvis ny
utstyrsel söker gifva ökad dragningskralt.
Denna direktionens metod är tvifvels utan
mycket förståndig under nuvarande
förhållanden, då det gäller alt på en gång
spara och förtjena. Vi ha redan
om-nämt reprisen af Midsommarnattsdrömnien,
hvilken kan sägas vara i allo lyckad.
Detsamma kan visserligen icke lidit sägas
om Hugenotlerna, men deremot
åtminstone i det närmaste om Mignon, der fru
EdIing i lilelrolen öfverträlTade allas
förväntningar. Man hade nog såsom
alltid hoppats mycket af hennes ambition
och genomärliga arbete, men man hade
icke trott henne i stånd till så mycket
trots i första akten, grace i den andra
och svärmeri i den tredje. Visserligen
ersätter hon ofta den franska lidelsen
med det germanska gemytet; det är
icke Thomas’ utan Goethes Mignon hon
ger oss. Men utan fråga är sådan
uppfattning möjlig (alldeles som vid
Goete-Gounods Margareta), och när dertill
kommer att rollen ligger utmärkt hade för
hennes apparition och röst, så blir det
hela högeligen både hör- och sevärdt.
Endast delvis lyckades deremot fröken
Karlsohn såsom Philine; det utmanande
koketteriet hos denna äfventyrerska,
hvilket af fröken Strandberg framstäldes
förträffligt, var raka motsatsen till den
timi-ditet, som fröken Karlsohn erkännansvärdt
försökte, men icke förmådde att bortlägga;
I sången åter inlade hon, om ej mera
aplomb, så dock något mera smak än
sin företräderska.
Hugenotterna hör till de operor,
livil-kas återupptagande indiskret sqvallrar om
livad vår lyriska scen förlorat sedan sin
sista storhetsperiod. Hvilken skilnad vare
sig i röstmedel, skola eller framställning
mellan Michaeli—Andersson, Arnoldson
—Labatt, Hebbe—Ek,
Willman—Strömberg, Arlberg—Forsten! De enda som
ej förlora på jämförelsen äro hr
Langes S:t Bris och fröken
Karl-sohns Urbain samt hr Lundqvists
hugenottiska soldat. Men vi fä ju icke
göra jämförelser, utan böra väl söka
taga saken såsom fait accompli. Detta
låler sig också godt göra der, hvarest
man finner intelligens, smak och
ypperligt textuttal ifylla blygsammare
restkapital, såsom hos fröken Andersson, eller
der en ofulländad skola ersättes af
framställningens värma och kraft, såsom hos
fröken Ek, eller der en duktig stämma
och llärdfritt utförande skyler bristen på
ridderlig nobless, såsom hos hr Forstén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
