Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svårare liar nian deremot att kunna
njuta af så passerade röster som hrr
Lakatts och Strömbergs, liiilst båda
alt för mycket söka briljera med
ut-hållande toner just der de lättast
misslyckas, den ene på höjden, den andre
på djupet. Medan hr L. håller ut en
fermat, darrar man hela tiden för
följderna, och när den är slut, tackar man
Gud; och när hr S. släpar pä sina djupa
basnoter, undrar man stundom livad det
är för ljud man hör och tvekar nästan
alt ge dem namn af toner. Större
friskhet och välljud äro alldeles oundgängliga,
om dessa partier skola göra musikalisk
verkan; en dramatisk sådan är dem
deremot alltid tillförsäkrad genom hr
Labatts rutin och kläm synnerligen i
4:de akten, samt genom hr Strömbergs nu
mer än förr erkännansvärda raskhet och
rörlighet, särdeles i lmgenoltvisan, som
agerades mycket duktigt.
Som sagdt, något nytt har Stora
teatern ännu ej medhunnit. Det kommer
pä vårsidan. Man må blott undra öfver,
bvarför hr Hallström får antagen den
ena operan efter den andra, under det
en förträfflig opera-coinique, som legat
i teaterns gömmor i två är utan att
ännu ens liafva beviljats någon »audition»,
icke alls pålänkes, fastän den skulle
kosla så godt som intet i uppsättning
samt just hör till den genre, som f. n.
går bäst å Stora teatern (bevis: Adams
Konung för en dag).
Pop per är nu redan ett bleknande
minne och för mången, som försummade
att göra hans bekantskap, en fortfarande
okänd storhet. Vi ha föga att tillägga
till vår utförligare karakteristik af artisten
för två år sedan. Oss förefaller han
såsom virtuos större än både Servais
och Grutzmacher — att icke tala om
Tolbecque. Den ende, som i värt minne
i någon mån erinrar oss om hans breda,
energiska lon, är hr Hollmann, som
uppträdde i ett Strakosch-sällskap a
Mindre teatern 1875. Både denna ton och
hr Poppers öfriga, i sanning mirakulösa
teknik liafva den stora förtjensten att
vara fullt violoncellmässiga och icke,
såsom hos Servais, beräknade på att härma
violinen, hvilket låter afskyvärdt.
Klangeffekter sådana som i Poppers spinnvisa
torde förut varit ohörda i cellosptjlets
annaler. Ej mindre utmärkt speltes Bach
och Beetboven.
Den unga miss Arma Senkrah —
vårens personifikation om man får tro
poeterna (och poeterna ha rätt!) — väckte
liär rättvist uppseende och blef ej utan
skäl kallad en ny Neruda. Det är samma
svärmiska känsla i cantilenan, samma
eld och verv i rytm, samma lediga
franska teknik som hos Wilhelmina Neruda,
dä denna först kom hit, ehuru denna
redan dä -egde mera mognad och kraft.
Vieuxtemps’ ballad och polonäs ha vi
för vår del aldrig hört spelas bättre, ej
ens af Vieuxtemps sjelf, än nu af miss
Senkrah.
Fröken Wich manus konsert var
ovanligt fulltaligt besökt. Memento för kon-
sertgifvare: välj kyrkan, söndagen och en
kronas biljetter! — Vi erhöllo ej någon
biljett, kunna således endast konstatera
konsertens tillvaro.
Under åtminstone en 10 år tillbaka
kunna vi ej erinra oss att enskild
kon-sertgifvare någonsin bjudit på ett så
utmärkt program som det, hvarmed fröken
Ohrström undfägnade sina med skäl
tacksamma åhörare. Denna konsert var
i sitt slag utan fråga den förnämsta
under hela höstsäsongen och hade äfven
nästan fyllt Musikaliska akademiens
festsal, hvilket är sällsynt. Hofkapellet,
Musikföreningen, flere de förnämsta lyriska
scenens artister — livad vill man mera
begära? Södermans Orleanska jungfru
och Hjertesorg, Foronis tragiska uvertyr,
trior af Auber och Lago (de senare en
högst angenäm nyhet), duetter ur Figaros
bröllop och Aida, Sånger af diverse art
— ja livad vill man mera begära?
Arian ur Titus kunde konsertgifverskan
ej fullt bemästra, men mot slutet af
konserten böjde hon sig till en hos henne
ovanlig kraft och särskildt sjöng hon
Ämnens’ parti samt visorna af Norman
och Lindblad med ett synnerligen varmt
och osökt uttryck. 1 allmänhet är fröken
Ö:s föredrag rent och utan olater; bon
saknar blott rytmisk kläm äfvensoin styrka
i lägre registren.
Obs.! Vi påminna våra ärade
prenumeranter om det i förra numret
inneslutna cirkulär, och tillåta
oss ännu en gång påpeka, att
möjligheten af tidningens
iitgif-vande nästa år är helt och
hållet beroende af en allmän
pre-numerering före. den l!i
innevarande December.
Från Paris berättas följande
konstnärshi-storia.
I ett besökt kafé kom det till ett uppträde
mellan en musiker och en ung bankir.
Musikern, en konsertvirtuos, sprang upp, ryckte fram
sin visitbok ur rockfickan och räckte sin
antagonist ett kort, hvilket denne helt lugnt
sto|>-pade på sig. Tjiigufvra timmar senare träffade
musikern finansmannen på gatan, lian rusade
fram till honom med de orden: »min herre, ni
bar ännu inte gifvit mig upprättelse!» — »I
fullt mätt», svarade den unge bankiren. »Ni gaf
mig i förgår en biljett till er gardagskonsert,
jag besökte konserten och hörde er spela, livad
vill ni mer begära?» Musikern kastade en
ursinnig blick pä bankiren och förbannande sin
if-ver, som förorsakade förvexling af korten,
lo-made lian sin väg.
Orkestern vid Hofburgteatern i Wien
består uteslutande af mycket bedagade trotjenare i
tonkonstens tjenst, af hvilka de flesta tillbragt
en menniskoulder i den åldriga teaterns orkester.
Kapellmästaren vid denna, uteslutande
mellnnakts-orkester, visade sig en afton på teaterkafét i
djup sorgdrägt.
»Har du fatt sorg eller kominer du ifrån
en begrafning», sporde honom en vän.
»Båda delarne», svarade kapellmästaren, »jag
bar nyss varit och mvilat ned den yngste af
mina orkestergossar.»
Denne yngste bland »orkestergossarne» var
en förhoppningsfull ungdom på — 72 år!
Från in- och utlandet.
Musikalhika konstföreningens
årssamman-komst egde rum d. 25 i Musikaliska akademiens
lokal. Sedan revisionsberättelsen upplästs och åt
direktionen ansvarsfrihet lieviljats för 1882 års
förvaltning, företogos de föreskrifna valen. Till
ledamöter i direktionen återvaldes v.
häradsliöf-dingen II. Wikblad, dr W. Svedbom,
musikförläggaren A. Hirseh och katmnarmusikus A.
F. Lindroth; till revisorer valdes
nmsikhand-laren Alb. Kebildknecht och kamre råren II. T.
Thunman. Till granskare af inlemnade arbeten
utsagos professorn N. W. Gade i Köpenhamn,
dr Ferd. 11i 1 ler i Köln och förste
hofkapellmä-staren L. Norman bärstädes; till ledamöter i
inköpsnämnden valdes kaminnnniisikiis A. F.
Lindroth, förste hofkn)>c]lmästaren I,. Norman
och dr YVilh. Svedbom. Derefter uppläste
ordföranden åtskilligt om föreningens verksamhet
under åren 1882—1883, och omnämdes dervid
bland annat, att Frans Berwalds opera Estrella
de Soria blifvit i fullständigt klaverutdrag med
text tryckt och utdelad till föreningens
ledamöter.
Alma Stjernberg, som under ledning af
hr Arllierg och fru Stenhammar utbildat sin
sällsynt vackra sopranstämma och utom sin
talent såsom sångerska besitter en rik musikalisk
bildning, bar bosatt sig i Stockholm för att
gifva undervisning i säng.
Upsala 13 Nov.
tlpsalas musikaliska höstsäsong tog sin
början med en af herrar Keimers och C. .1.
Lund-qvist gifven soiré och bar derefter fortgått med
en underbarnskonsert (fallande under den
lagparagraf, som förbjuder barns misshandling), en
student-sång-afton af sekunda rang (»
Verndands-kören»), hr och fru Fridbergs eleganta
violin-oeh pianokonsert samt signor Brogis »stora
elit-konsert», som föregicks af alla möjligi och
omöjliga puffar i yankee-stil.
Den renommerede italienaren uppträdde här
i arbetareföreningens stora festsal, som dervid
visade sig vara ett rätt godt musikrum.
Konstnärens genomträngande stämma med dess
ovanliga böjdregister och utvecklade metod gjorde
äfven bärstädes mveken lycka, ehuru man
anmärkt ett och annat manér, de oändliga
sforzando-fermaten o. d. Äfven signora Brogi hedrades
med applåder, som voro mera välvilliga än
väl-förtjenta, och tenoren Bruns nummer, som
lyckligtvis uteblefvo, ersattes på det liberalaste siitt
af den eminente konsertgilVaren sjelf.
Kn vecka derefter höll i samma lokal
akademiska kapellet sin sedvanliga höstkonsert med
benäget biträde från östan och vestan.
Programmet var just ieke öfvermåttan intressant.
La piece de résistance utgjordes af N. YV. Gades
symfoni i B., hvars lekfullt lätta och graciösa
ton icke fick något motsvarande uttryck i
åter-gifvandet, på hvilket man likväl icke torde få
sätta några högre anspråk, enär det torde vara
rätt kinkigt att sammanhålla krafter fran fyra,
fem olika hall, tillfälligtvis sammanhopade för
aftonen. Man höll sig dock aktningsviirdt nog
för det mesta uppe på medelmåttans nivå, till
och med i det vanskliga introduktionsnumret,
en Cherubinisk ouverture. Sängnrne (»O. I).»)
bidrogo med skäligcn ofta hörda saker, Gounods
soldatkör (som ackompagnerades nästan con
furore’), »Arlbergs folkvisor» samt en
Antigone-kör (»Till Bacehus»). »O. D.» sjöng, som
alltid, förträffligt och vann palmen for aftonen.
1 går åhördes den store violoncellisten
Popper af det musikaliska Upsala (som hade
präktigt godt utrymme i vår minsta konsertlokal,
lilla Gillesalen). Det säger sig sjelft att man
äfven här råkade i förtjusning öfver en sä
fulländad konst, som särdeles i konstnärens egna
kompositioner spred kring sig en egendomligt
fjettrande trollglans af sprittande grace och
drömmande poesi. Aucun.
Pianisten Fredrik Peterson, biträdde på
en af hr Grevillius i Upsala anordnad konsert.
Vi anföra ur tidningen Upsala följande omdöme:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
