Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röker sin pipa. De andra kalTebruna
musikanterna sitta med korslagda ben
framför sina divaner och sia godmodigt
omkring sig på metalltallrikarne med
högra handen under det att den venstra
då och då sticker fram för att dämpa
ljudet. Den som spelar »Rabab» håller
instrumentet såsom en violoncell mellan
benen och låter stråken makligt spatsera
fram och åter på strängarne. Längst i
bakgrunden sitta två lustiga små javaner,
knappast 6 år gamla, och hamra
ursinnigt på sina metallharmonikor. Men alla
tyckas ha en ofantlig respekt för den
gamle Dalarig, som tronar mellan sina
stora gongonger och en stor förgyld trofé.
Musikanterna bära alla samma slags
kläde-drägt: en mörkblå uniformsjacka med
silfverknappar och mörka pantalonger af
europeiskt snitt. Detta är i allmänhet den
drägt som begagnas i de ostindiska
sjöstäderna. På hufvudet bära de en
egendomligt hopvirad turban af hvitt, brunt
och svart blommigt tyg och endast af
turbanen kan man igenkänna deras
nationalitet. Musiken har begynt, mycket
egendomlig och frambringande, efter som
det låter, endast oharinoniska ljud; man
kan jemföra den med ett holländskt
klockspel i förening med skalor pä ett piano,
blandadt understundom med korta slag
på egendomliga trummor, likasom om
man hörde mattor piskas bakom de
musicerande. Först efter det man länge hört
på denna musik, kan man upptäcka ett
visst system i delta klangfulla och dock
oharmoniska larm.
Efter de första tonerna af
»Game-lang» framträdde ett par danserskor i sin
fantastiska kostym på den lilla estraden
framför orkestern. Ansigtena äro
pudrade och sminkade; det vackra,
korpsvarta håret är uppbundet och smyckadt
med kolossala drakhjelmar af silfver,
såsom de ryska gardisterna bruka. Öfre
delen af kroppen är inhöljd i en nöthrun
schal, den nationela »Sarong», hvars
ändar framtill och baktill falla ned till golfvet
och endast lemna armar och skuldror
fria. Från höfterna nedfaller en rikt
smyckad, guldstickad underklädning på ett
högst anständigt sätt ända ned till
marken och sammanhålles ofvantill med ett
blommigt skärp af gult siden. Rika
silfver-smycken betäcka hals, armar och fingrar.
Det är den nationela danskostymen hos
javanerna likasom hos andra folk från
denna trakt af jorden.
Dansen är trots sin besynnerlighet
skildrad i få ord. Danserskorna röra sig
under flera minuter ej från stället, för att
sedan efter en så lång paus göra endast
ett eller tvä steg och derefter åter stanna
på sin nya plats, under det två dansörer
med starkt böjda knän springa omkring
dem och med händer och armar göra
allehanda rörelser. Javanskornas dans
består också endast i ytterst graciösa
arm-och handrörelser. De fatta ändarna af
det gula sidenskärpet, föra dem upp och
ned, kasta dem ibland öfver armarna,
och synas hafva ögon och händer endast
för att med dem tala och — dansa.
Handledernas och fingrarnas smidighet är
förundransvärd. De vrida händerna i alla
leder, kasta fingrarna nyckfullt och
förföriskt bakåt, böja sig långsamt och veta
att gifva det hela så mycken omvexling,
som någonsin Andalusiskorna kunna
åstadkomma med sin solfjäder.
Så fortgår den långsamma, högst
eleganta och trots ali smidighet gravitetiska
dansen. Orkestern synes ej höra till de
bästa Java bar atl uppvisa, ty emellanåt
förefalla ganska kostliga scener.
Enformigheten i den dagliga sysselsättningen
bidrager väl till att göra musikanterna
uppledsna vid gycklet.
Sä länge den gamle hvithårige
kapellmästaren vid den stora gongongen
häller sig vaken och (litigt dunkar på
densamma, så länge går det nog. Men
det är helt — thekoppen, som står
framför den gamle, är tömd, och lian sjelf
börjar utan tanke på publiken att slumra
in. Gongongpinnarne falla ur händerna
på honom och i stället för gongong
inträder nu i orkestern en ny basfiol: han
snarkar. Men äfven de andra femton
»musikerna» tyckas vara af det
oupphörliga dunkandet lika olustiga och trötta;
den ena handen efter den andra sjunker
ned, det ena instrumentet efter det andra
förstummas; hufvudena börja sänka sig.
Danserskorna sätta sig uttröttade ned pä
marken, och endast de två javanska
tjuf-pojkarna i bakgrunden stimma och hamra
på hvarandra med trumpinnarna.
Publiken, som ser sig narrad, vill aflägsna sig.
Men nu dånar en stark åska ifrån
gongongen. Den gamle har vaknat och börjar
gräla och skrika. Han rycker stråken ur
handen på den sofvande javanske
Paga-nini och slår de hvilande dansarne pä
benen; de uppväckta musikanterna gripa
tag i sina trumpinnar och de små
ungtupparna der bakom bearbeta åler sina
metallskifvor, så att svetten lackar om
pannan pä dem. Den gamle går från
man till man, undervisande alla och sjelf
ibland gripande tag i pinnarna.
Dansörerna ledas af honom i öronen till sina
platser och börja en ursinnig dans, under
det Marie Taglionis javanska systrar i
konsten äter börja sina långsamma rörelser
och attityder.
Namnet Midler måste, efter hvad man
kan finna af ett bref till en teateragent, vara
mycket vanligt äfven bland teaterfolk i
Tyskland. Det beter i detta bref ... Min
personal för vinterkampanjen är alltså fullständig
så när som på en smiiktande älskare, som äfven
får lof att ha röst for små operettpartier. Men
jag lier er, om möjligt ingen Muller, jag har
er redan att taeka for 2 Muller och en Miller.
Hur skall väl det gå till slut!?
Vid en landsortsteater gjorde förste älskaren
midt i sin sångrol en fasaväckaiule »tupp».
Skrattsalfvor och hvisslingar i salongen.
Aktören lät inte förbrylla sig, utan gick
med gravitetiska steg fram till rampen och sade
i det han gjorde de öfliga bugningarna för
publiken :
— Mitt herrskap, jag erkänner att jag
nyss träflade en falsk not . . . Jag återtar den!
Från scenen och konsertsalen.
’jWh’a teatern träder för denna gång
JqT» i förgrunden. Det var länge sedan
vi hade någon anledning att sysselsätta
oss med denna scen. »Tiggarestudenten»
är — ehuru utan fråga en af de
aktningsvärdare operetterna — icke i musikaliskt
afseende så framstående, att den
egentligen kunnat föranleda oss alt »återkomma»
sedan vi redan en gång i våras yttrat
oss om densamma; och detta så mycket
mindre, som dess utförande pä Nya
teatern endast i fråga om ett par
sångröster samt den dekorativa utrustningen
är öfverlägset Mindre teaterns första
uppsättning, men icke i fråga om den
stilriktiga uppfattningen, den lätta retouchen,
den flyktigt graciösa och barnsligt muntra
farten i det hela, utan hvilken
offenbachi-aden lätt förlorar sin enda möjliga
poetiska relief och närmar sig
varietéteatrar-nes mera vulgära gebit. Det är ej första
gången vi hatt tillfälle göra den
iakttagelsen, att Nya teatern aldrig i samma
grad som Mindre förstått tillegna sig den
lämpliga tonen, den rätta traditionen
för offenbachsoperettens framställning; den
kör fram med tungt artilleri fast det
gäller blott en förpostfäktning, den spiller
kanonskott på sparfvar — med ett ord,
dess taktik är för bastant, färgerna för
tjockt pålagda. Vi säga ej detta som
någon elak anmärkning mot Nya teaterns
vare sig artister eller direktörer, af hvilka
de förra göra sitt bästa, de senare göra
underverk af arrangeringskonst. Men det
kan icke hjelpas: offenbachiaden är ett
kabinettstycke, som naturnödvändigt ej
passar inom den breda ramen af Nya
teaterns proscenium; det är samma
skil-nad som i Paris mellan offenbachiadens
första blygsammare, lättare och muntrare
presentation på Bouffes parisiens och dess
senare pompösa förblandning med
feeri-dramat och väldiga uppsättning på Gaité,
mycket mera grann, cynisk och massiv,
men mycket mindre rolig. Af samma
skäl skall en rättvis uppskattning en gång
helt säkert komma att såsom operettens
sannskyldiga »divor» hos oss nämna en fru
de Wahl och fru Hjortberg, snarare än
en fru Östberg och fröken Strandberg,
trots det dessa senare ulan fråga äro
mycket större såsom sångerskor.
Den större sångkonsten är deremot
mera oundgänglig i den egentliga opéra
comique, och fröken Strandberg är också
derför bättre på sin plats i »Första
lyckodagen» än i »Tiggarestudenten». Nämda
vackra opera — till hvars upptagande vi
lyckönska Nya teatern — hör väl icke
till Aubers allra bästa, men den är dock
en äkta Auber, och livad denna
outtömliga skaparkraft förmådde vid 86 års ålder
det göra nu icke många efter ens i
ungdomens högsta blomstring. Musiken
sväller af melodiskt välljud och pikant faktur,
och äfven om Aubers berömda
musikaliska »konversationston» stundom döljer en
och annan gäspning hos ingifvelsen, sä
ersättas dock dylika Homeriska nickningar i
fullt mått af så behagliga musiknummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
