Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta sitt gods i besittning, och landtfolket
äfvensom lindansarne inbjudas till en
fest han vill ge dem. De utträda då
på scenen, bland dem Zephyrine med
Badutos kors om halsen. Grefven får
se det, känner igen det som sitt, och
öfverväldigad af glädje förklarar han den
förvånade och tveksamma flickan som
sin dotter. Förmådd af Baduto, tiger hon
med hur hon fått korset, och akten
slutar med att alla begifva sig till slottet.
Andra akten försiggår på slottet. Den
inledes med en scen mellan Thérése och
Zephyrine, der denna, som nu aflagt
sin konstberidaredrägt och är klädd i
en elegant släpande robe, beklagar sig
öfver hur tråkig hon finner sin nya
ställning och förklarar sig blott längta
tillbaka till sitt förra lif med dess berusande
triumfer och faror. Thérése gör henne
föreställningar, men fåfängt. Hon tänker
blott på sin konst. Grefven, hennes far,
inträder, han gör henne förebråelser för
hennes smak, men hon, entusiasmerad,
önskar blott att han vore fattig, så att
hon med sitt arbete kunde få lifnära dem
begge.
För att förströ henne och skingra
hennes tankar kallas godsets folk in att
dansa för henne. Men det hjelper ej,
hon rangerar om dansen efter sitt sätt,
zigenare från lindansarbandet komma dit,
lifvet i de stela grefliga salongerna blir
allt vildare och vildare och slutar, då hon
kastar ut pengar bland de dansande, med
allmänt slagsmål. Grefven, hvars
uppmärksamhet väckts af bullret, kommer ocb
förebrår ånyo Zephyrine hennes
obetänksamhet, hvarpå hon utom sig af ledsnad
och harm öfver sin falska ställning
kastar sig öfver bröstvärnet på slottets
balkong och flyr undan ner i parken.
Grefven, förtviflad, skickar ut Wilhelm att
söka henne och kallar till sig Gigoti för
att be honom sluta med sitt yrke eller
dra sina färde, för att ej Zephyrine
genom bandets närvaro skall än ytterligare
upphetsas.
Natten inbryter nu, Zephyrine
kommer igen, och ensam i rummet hör hon
Baduto utanför stämma upp en serenad.
Hon lyssnar till den, svarar, och han
kommer in. Kärleksscen mellan honom
och Zephyrine, som nu, då hon är nära
att mista honom, känner att hon älskar
honom. Då afbrytes plötsligt deras tete å
tete af buller, och Baduto hinner knappt
att gömma sig bakom en växtgrupp, förr
än grefven, Gigoti m. fl. komma in.
I ett bref från den gamle förvaltaren,
hvilket G. haft i sitt förvar och nu på
grefvens order läst, upptäcker han att
det ej är en dotter utan en son
grefvin-nan lemnat efter sig, ehuru man af
fruktan för ränker från slägtens sida dolt
detta. Således kan ej Zephyrine vara rätta
egarinnan till korset. Knappt är detta
sagdt förr än Baduto träder fram från sitt
gömställe och gör sina anspråk gällande.
Akten slutar med att det är han som
vill intaga Zephyrines plats. Ännu vill
man dock ej tro honom, men han
stannar i slottet som arfkräfvare, fastän miss-
tänkt för bedrägeri af alla och mest af
Zephyrine, som ej vill tro att hans
z.ige-narnatur kan vara förenlig med den börd
han vill tillvälla sig, utan svär att bevaka
och demaskera honom.
1 tredje akten löses den tilldragna
knuten. Baduto uppträder väl som grand
seigneur, han jagar — med sina jägare
sjunger han i aktens början en
karakteristisk visa — lian kurtiserar och har stolta
later för att bevisa sin rätt till
grefve-titeln, men Zephyrine, som älskar
honom och vill återvinna honom åt deras
forna lif, bevakar honom och lyckas
äf-ven till sist öfverlista honom. I ett
samtal som grefven, Wilhelm och Thérése
lyssnande åhöra lockar hon honom att
yppa att korset ej var hans mors, utan
att hon i ett slott stulit det från ett
sof-vande barns bröst. Hvem detta barn
var kan man dock få reda på, ty i
korsets ställe lemnade hon en kopparamulett,
som Baduto kan känna igen. Då gripes
Wilhelm af en sällsam aning, han bär
en kopparamulett, som till och med en
gång i striden räddat hans lif, han
störtar fram till Baduto, frågar om det är
den, och mycket riktigt, så är det.
Dramat slutar lyckligt och väl med att
grefven i Wilhelm, som räddat hans lif,
återfinner en älskad son, och Gigoti med sin
trupp och de båda nu åt vagabondlifvet
återvunna vagabondnaturerna Zephyrine
och Baduto d/aga ut på nya äfventyr.
Beethovens »Fidelio» i Italien.
»Klen 4 Februari uppfördes Beethovens
s-tij-s odödliga opera »Fidelio» på
Apollo-teatern i Rom, — för första gången i
Italien, men utan någon framgång.
Operan gick endast 4 gånger öfver scenen
och sista gången stälde publiken till en
sådan skandal af oväsen, att impresarion
Lamperti nog aktar sig för att vidare
upptaga denna opera. Mycket bidrog till
denna utgång den omständigheten, att
operan var illä förberedd ocb gifven af
konstnärer, som i allmänhet voro
odugliga. Kapellmästaren Mascheroni hade
emellertid gjort sig all möda, och de båda
ouverturerna — i E-dur och den stora
Leo-noraouverturen — utfördes förträffligt och
framkallade stormande bifall. Kören och
sångarne voro dock ohjelpliga, särdeles
den förstnämda, och detta är ej mycket
att undra på, alldenstund de italienska
operakörerna endast äro verksamma livar
för sig under tre månader, — ty längre
tid hålles ej ett sällskap tillsammans —
och då en hop skrikhalsar sammanrafsas,
livilka äro totalt i saknad af musikalisk
bildning och begrepp om sin uppgift.
Sångkonsten likasom den dramatiska
konsten öfver hufvud står numera ej så högt
i Italien som under forna dagar.
Till förklaring öfver publikens
beteende vid dessa
»Fidelios-representatio-ner må vi anföra en artikel ur »Frankf.
Zeitg.», som innehåller följande:
»Då på en tysk teater
kapellmästaren höjer taktpinnen för att dirigera ou-
verturen till »Fidelio», så förstummas
äf-ven den pratsammaste mun, en andakt
griper alla sinnen, och med beundran
och förtjusning lyssnar man till den
odödlige mästarens toner. Uti Italien kan
äfven den mest upphöjda konstskapelse
icke framkalla på teatern denna andakt,
som skänker konstnären större ära än
det mest frenetiska bifall kan göra.
Der-till är icke italienarens naturel ensamt
skulden, utan den föreställning han gör
sig om teaterns ändamål. En
förlustelse-lokal, och ingenting annat, är för honom
teatern. Fri och otvungen vill han röra
sig der som i sin salong. Att fästa
något afseende vid personer som kommit
dit att förskaffa sig en konstnjutning, det
bryr han sig ej om. Huru mycket han
aktar konstnären och konsten visar han
genom att der ofta behålla hatten på
hufvudet, och det är ingen som tager
anstöt deraf. I sin konversation låter
han ej störa sig af hvad som talas eller
sjunges på scenen; logedörrarna slamra
oupphörligt af folk som går m och ut,
skötande sina sällskapliga pligter eller
sina — hjerteaffärer. Många skänka ej
ens en blick åt scenen; de vända den
hela tiden ryggen, som om denna
likgiltighet skulle vara ett tecken på
förnämhet; mänga damer, komma till
teatern endast för att visa sina behag och
sina toaletter. Denna italienarnes
uppfattning af teaterns mål är
hufvudgrun-den till den dramatiska teaterns förfall i
Italien. Visserligen gå ej sångare och
sångerskor miste om erkännande och
bifall der, tvärtom har jag aldrig
bevittnat bullersammare ovationer än på de
italienska teatrarne, men publikens
uppmärksamhet sakna de. Derför samla de
italienska koryféerna sina lagrar i
utlandet, derför låta Rossi och Salvini
beundra sig i andra länder. Jag tror
knappast att jag tar felt då jag anser i
dessa förhållanden grunden ligga till den
omständighet att Beethovens »Fidelio» ej
förr än nu blifvit gifven i Italien. De
italienske kapellmästare, som studerat
Beethovens verk, hafva aktat hans snille
för högt att underordna den för sådant
ändamål. Det försök direktör Lamperti
nu gjort att göra italienarne bekanta med
Beethovens dramatiska musik har också
strandat, oaktadt han låtit en biografi
af prof. Mastrigli åtfölja libretton och
tidningarna gjort sin pligt att underrätta
publiken om »Fidelios historia» och
innehåll samt framhållit Beethoven såsom en
»Cesare della musica».
Men ej blott publiken — äfven
kritiken har ropaj sitt »korsfäst» öfver
»Fidelio». Se här hvad en signor Checchi
skrifver i »Fanfulla» om
Fidelio-uppföran-det under rubriken »En förfelad
åter-uppståndelse»:
»Då i dessa dagar den store tyske
komponistens melodrama för första
gången och med italiensk text uppförts i
Italien, har den lilla krönikan visat sig
angelägen att föra till torgs hela sin i
musiklexikon och biografier öfver
mästaren hopsamlade lärdom. Under mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
