Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om icke dagens gud sin blick till henne gjuter,
Hon sitt behag med sorg och harm
I knoppens fängsel evigt sluter.
Min Kung, längst ned i dalen står
En ört, som sig i skuggan gömmer:
Du eld och ljus kring fältet tömmer,
Kring henne köld och mörker rår.
Kanske den knopp man re’n berömmer
I blomman större fägring får,
Men om din åsyn henne glömmer.
Hon hastigt till förvissning går.
Först 1780 tyckes den kungliga nåden hafva börjat
kasta sina strålar öfver den »i skuggan gömde» skalden.
I november detta år erhöll han rang, heder och värdighet
af kongl. bibliotekarie och förmodligen derjemte en pension
af 120 rdr specie, hvilken summa 1782 utbyttes mot ett
anslag af 166 rdr 32 sk. sp. per år. 1784 sökte han —
visserligen förgäfves — att blifva kommerseråd, men
ut-nämdes i stället året derpå till konungens handsekreterare
med en årlig pension af 300 rdr sp. och förordnades samma
år till teatercensor med ett årligt arvode af 166 rdr 32 sk. sp.
Orsaken till denna välvilja var säkerligen konungens
belåtenhet med Kellgrens dramatiska verksamhet; konungen
hade som bekant redan från sin barndom svärmat för teater
och dramatik. Under vintern 1781—82 hade han stiftat
det s. k. Förbättringssällskapet för svenska språket, och för
denna teaterordens räkning skref han ej mindre än fem
dramer jemte åtskilliga utkast, hvilka hans vittre
medhjel-pare fingo på sin lott att vidare utföra. Det dröjde ej
länge, innan Kellgren ansågs såsom den talangfullaste af
dessa — så uppfattas han i ett litet dramatiskt hofskämt
från denna tid. Utom tvänne prologer (1778), ett
Divertissement (1781) och en Intermède (s. å.) hade han då
författat en opera Proserpina, till hvilken Kraus skrifvit
musiken och som med framgång uppförts inför det på
Gripsholm församlade hofvet. Denna seger gaf anledning
till ett egendomligt författarbolag, bestående af konungen
och skalden. Den senare erhöll nu den nåden att bearbeta
och versifiera ett af den höge författarens utkast, Eneas i
Carthago, och det smickrande uppdraget tyckes äfven hafva
utförts på jemförelsevis kort tid, ehuru operan af åtskilliga
skäl aldrig blef spelad under de båda författarnes lifstid.
Strax derpå följde tvenne andra utkast, Kristina och Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
