Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var han den ledande anden, med nästan alla mera
framstående författare stod han i nära beröring, än såsom vän,
än såsom râdçifvare och befordrare. Med sina stora
in-sigter kunde han visa de unge literatörerna den rätta
vägen, och genom sin välvilja och sitt inflytande var han
dem på mångfaldigt sätt till nytta. Fastän han genom
böjelse och uppfostran tillhörde den franska smakriktningen,
var han dock nog fördomsfri att både teoretiskt, såsom i
sina Anmärkningar om vitterhet och smak, och praktiskt, i
sitt förhållande till andra författare, erkänna estetiska och
filosofiska åsigter, som stodo i strid mot hans egna, och
han tvekade aldrig att befordra olika tänkandes intressen,
så snart han hos dem sparade anlag och förmåga. De
flesta yngre författare stodo i tacksamhetsskuld till honom,
Thorild prisar hans rättrådighet, han var en bland de få,
som sörjde för Lidner under dennes sista och olyckiigaste
lefnadsperiod och t. o. m. bland fosforisterna, akademiens
argaste fiender, stodo flera i personlig obligation till den
gamle Gustavianen. Också framhåller Rosenstein rättvisan
såsom en hufvuddygd, och från den kunde aldrig enskilda
sympatier eller antipatier förmå honom att vika. Det är
med tanken på denna hans ädla och oegennyttiga
verksamhet för vitterheten och alla dess idkare, som Tegnér
kallar honom »bandet uti sångens krans» och sjunger om
honom
Hvar finnes
Den svenske skald, som ej med tårar minnes
En själ så ljus, så ren, så faderlig som hans.
Men om också Rosenstein i första rummet är vårdaren
af den svenska kulturen, vitterhetens och lärdomens
beskyddare, de unges rådgifvare och förespråkare, har han
dock äfven sjelf åstadkommit arbeten af ej ringa värde.
Man har ej utan skäl kallat honom tidens störste prosaist.
Det är visserligen svårt för oss att uppskatta 1700-talets
filosofiska och oratoriska prosastil. Dess brist på enkelhet
och natur, dess oupphörliga och vidlyftiga omskrifningar
af äfven den enklaste tanke, dess pretiösa sirlighet i
uttrycket och framför allt dess utsväfvande bredd, skymma
ofta meningen och göra sammanhanget oöfverskådligt. Den
karakteristik, som Thorild gifver af Rosensteins
»Upplysningen», torde nog vara tillämplig på hela denna stil, näm-
Scenska Parnassen. 111. 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
