Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BOKEN. — INLEDNING. 13
grammatiken lemnats konjugationen på —-ade, har densamma
tillerkänts äfven af Rask och hans skola. Hos Grimm åter är
ordningen alldeles omvänd; så att falla står i spetsen, och
kalla i slutet. Då Ny-Svenskan ställes vid sidan icke blott
af Isländskan, men äfven Mös.Göt. och öfriga Forn-Tyska
språk, inser man ock skälet, hvarföre tälja, som nära intill
våra dagar varit vokal-förvandlande, och för öfrigt motsvarar
de Mös. Göt. svaga verben med afledningen ti, får intaga rum-
met före bränna, inom den första svaga konjug. hos Grimm,
då kalla ensamt föreställer den andra svaga. Men hvad som
är rätt välbetänkt, efter den af Grimm valda utgångspunkten,
är det icke derföre efter en annan, der afseende fästes å nya
förhållanden. De starka verben, i vissa väsendtliga omstän-
digheter utan mätning med de svaga, kunna emellertid, i ett
helt konjugations-schema, ej få annat rum, än det första eller
sista; och om det senare blir dem upplåtet, är det endast
hvad som gäller i verkligheten, der de allt mer eftersättas
och göras umbärliga. Och då de ej längre kunna hålla sig
på första platsen, må denna gerna tillerkännas de svaga verben
på —-ade; ej blott derföre, att dessa utgöra det ojemförligen
största antalet; utan också af det skäl, att dessa bäst beva-
rat aflednings-vokalen, hvilken just är detta karakteristiska a,
som Svenskan här, liksom uti ändelser af verbet, nomen och
pronomen, räknar bland sina egendomligheter och sina skö-
naste drag. Den konjugation, som kalla följer, är således,
bland de svaga, både den fullständigaste och den afgjordt
berskande, och redan derigenom den första i vigt och an-
seende. Härmed vare dock intet stöd lemnadt åt den mening,
att öfriga svaga konjugationer allenast vore »sammandragnin-
gar» af den på -ade; hvilket förutsatte, att denna vore äldst,
— hvad som likväl förnekas ej mindre af förhållandet i de
äldsta Tyska språk, än af det ungdomliga öfvermod, hvarmed
hon griper omkring sig. De enstafviga verben åter, med den
yngsta böjnings-formen, som utvecklat sig ur den på -—de,
ega sin naturliga plats näst efter denna; fastän de på sätt och
vis afbryta förbindelsen mellan densamma och den starka fle-
xionen, från hvilken senare de äro genom formen mera aflägsna.
Vi hafva sålunda kommit den gamla Svenska verbal-in-
delningen temligen nära. Hon må, i strängt vetenskaplig hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
