Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Otto Varenius: Olika unionella rättsåskådningar. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•• 0 0
OLIKA UNIONELLA RATTSASKALNINGAR. 133
matiska ärenden skola handläggas på det sätt, Norges konung finner för godt
att bestämma, dock »selvfolgelig gjennem norsk statsmyndighed». Denna sväng-
ning åter beror därpå, att § 28 N. G. undantager diplomatiska ärenden från
behandling i statsråd, således också från handläggning af den norska statsråds-
afdelningen
I
i Stockholm, hvarom § I 5 talar. Men då må väl frågas, hvad
det tjenar till att åberopa denna § vid frågor, på hvilka den enligt grund-
lagens uttryckliga ord i § 28 ej eger den ringaste tillämplighet 1). För att få
någon hyfs på hithörande vänsterargumentation vore det alltså rådligast, om
dess målsmän läto talet om § I 5 och dess ord »alene» utgå, när de dryfta de
diplomatiska frågorna.
§ 28 N. G. bereder dem emellertid ännu en förtretlighet. Hur är det
nämligen möjligt, att 1814 års storting skulle kunnat tro sig genom § 38 för-
lägga diplomatiska mål till afgörande i sammansatt statsråd, när § 28 undan-
tager dem från behandling i statsråd? Så pass borde de väl känna sin egen
grundlag, och äfven om de hyste en dylik tro, kan den väl ej tillerkännas
vitsord mot grundlagen själf. Vi vänta, att vänstern än en gång söker sin
tillflykt hos den nämnda skillnaden mellan enbart norska och gemensamma
diplomatiska ärenden. Det skulle 1 så fall vara endast det förra slaget, som
§ 28 afser med sitt undantag.
Vi vilja ej här uppehålla oss vid, att hela denna distinktion · är ohållbar
och stridande mot föreningens hufvudprincip: de båda rikenas enhet i allt, som
rör förhållandet till utlandet. Den norska vänstern kan naturligtvis från sin
ståndpunkt ej fatta ett dylikt argument. Vi skola därföre i stället hålla oss
till § 2 8 och dess bokstafliga ord. Ser man då efter i densamma, så befinns,
att den ej nämner det ringaste om någon dylik skillnad mellan enbart norska
och gemensamma ministeriella mål, den bifogar icke ens epitetet »norske» till
de diplomatiska ärendena och antyder ej på något sätt, att den tänker sig
dem som enbart norska, utan den kallar dem helt enkelt »diplomatiske sager».
Men att äfven de diplomatiska ärenden, som Norge enligt vänstern har gemen-
samma med Sverige, äro »diplomatiske sager», torde vara svårt att bestrida,
och således undantagas äfven de från behandling i statsråd.
Man skulle vidare, då man hör vänstern argumentera om betydelsen af,
att § 38 N. G. insattes i stället för § 33 E. K., åtminstone vänta, att § 38
genom sitt eget innehåll skulle visa sig användbar som en sådan ställföreträ-
1
) Herr Berner uppgifver visserligen, att § 28 N. G. förutsätter, att diplomatiska ären·
den kunna behandlas i samladt statsråd, när intet hinder därför förefinnes. Men försåvidt icke
meningen härmed är, att hinder därför alltid förefinnas, är påståendet helt enkelt osanning.
Hvarken Norges grundlov eller Eidsvoldskonstitutionen gifva ens det ringaste stöd för
detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
