Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4–5 - Edv. Alkman: Ibsen och hans nyaste arbete, »Byggmästar Solness»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSEN OCH HANS NYASTE ARBETE.
Det tillfälle, då vi för första gången kunna på nära håll iakttaga Halvard
Solness’ karakter, är emellertid ödesdigert, så ödesdigert och så djupt gripet,
att det håller oss ·skadeslösa för den okunnighet, i hvilken vi lefva rörande
hans ungdoms händelser. Det är brandtillfället, där Solness gör sin lycka och
där hans olycka födes. Det finnes ögonblick i lifvet, som för en människas
hela utveckling till ondt eller godt äro afgörande, - detta tillfälle var för
Solness ett sådant ögonblick. - Han har genomlefvat ett ungt familjelifs säll-
het: sin hustru älskar han, barnen frodas; den enda punkt, i hvilken han ej
kunnat finna full tillfredsställelse, är hans verksamhet, som hittills ej motsvarat
hans storartade arbetsdrift, ej heller den förmåga, af hvilken han känner sig i
besittning. Så brinner hemmet. Solness har haft en förkänsla af, att hemmets
förstörelse kunde gifva honom hvad han saknar, han har nästan velat förstörel-
sen, han har odlat den i sitt inre som man odlar en fantasi, hvilken man
knappt törs tillåta sig själf. När nu den katastrof, som han gått och önskat
sig, inträffar, kommer den visserligen på helt annan väg än han tänkt sig,
men fördelen, som han väntat, vinner han likafullt. En sak har han dock
ej förutsett: att denna fördel kunde blifva dyrköpt. Den blir honom dyrköpt:
olyckshändelsen med branden medför förlusten af barnen som han älskat och
den rena lycka han njutit. Fördelen fick han, men lyckan brann upp.
Detta är första akten i hans utveckling. Den är en frösättning, hvarur
allt det senare växer fram.
Den andra akten försiggår uppe i Lysanger, när han bygger den sista
kyrkan åt vår Herre. Egoisten i honom har hittills ej kunnat uttrycka sig
rent och klart; nu lär den i en hast både att tala, tänka och handla. Sam-
vetet förebrår honom de onda tankar han hyst. Han fruktar, att barnens död
på ett mystiskt sätt orsakats af hans otillåtna önskningar; denna tanke kväljer
honom och sargar hans ömtåliga fadershjärta. Han kan ej komma ifrån den
på mer än ett sätt, och detta sätt blir åter igen ödesdigert.
Han går ensam däruppe i Lysanger, tänker och grubblar; han tänker på
kyrkan som bygges och han grubblar öfver barnen som ryckts bort af Honom,
åt hvilken han bygger kyrkan. Han förebrår sig den egoism, hvilken han
tror bestraffad genom olyckan, som drabbat honom, och gång efter annan
kommer på hans läppar frågan: hvad är Herrens mening? Han väntar länge
på svaret, men när det ändtligen kommer, så är det ett svar ur hans egen
själ: han inlägger i försynens handling ett motiv af samma skaplynne som
sma egna. Svaret är detta - det ikläder sig tviflets form - : kanske ville
han däruppe, att jag uteslutande skulle egna mig åt hans tjänst, kanske ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
