Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. I–II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•
EMIL VON QVANTEN.
ram, hvari jag ser honom, våra dagars von Qvanten, här ej blott tänkare,
politiker och skald, utan den alltid hjälpsamme vännen, den fint artige, upp-
märksamme värden, djurälskaren, pysslande om sina kära fåglar i de stora
burarna.
Jag tycker mig åter, såsom så ofta förr, vara i det hemtrefliga rummet
med det stora fönstret fylldt af krukväxter och med Sjöstrands ypperliga ori-
ginalmedaljong af von Döbeln på väggen, jag ser honom ännu, min vän och
värd, skalden själf, i den stora hörnlänstolen, medan han för sin lyssnande
väninna berättar sagor, »sannsagor» ur sitt eget lif, sin rika inre dröm-
värld, sin lyckliga barndom i det enkla hemmet i Sippola kaptensboställe långt
borta i Finland, berättar om strid och kamp och nederlag för detta hans kära
land, upprullar taflor från förgångna årtionden, från »sin konungs», Carl XV:s,
på en gång oroliga och glänsande dagar, då hela Europa var i jäsning, då
folken reste sig mot inre och yttre tryck, och de svallande tidsböljotna med
dån slogo ända upp mot Nordens stränder, väckande stora förhoppningar sär-
skildt i finske frihetsvänners hjärtan. Och medan skalden förtäljer, skrida vin-
terdagens korta timmar, skymningen skrider fram öfver staden; fåglarne burra
upp sig och somna på sina pinnar i buren. Jag ser ej längre den talandes
drag, jag endast hör hans stämma, med dess säregna finska tonfall, stundom ung-
domligt liflig och eldig, stundom vemodigt vek, allt efter som taflorna skifta.
Hur jag lärde känna honom så väl och blef så förtrogen med honom?
Den saken kan dock icke vara af särskildt intresse och hör i själfva verket ej
hit, men kan ju få fö]ja med såsom en förklaring. De första rader jag erhöll
af honom voro med anledning af en bok, jag sändt honom, och lydde så:
»När entusiasmen håller på att utdö hos männen, bevaras och fortplantas den
af kvinnan.» Att vara »entusiast» torde i våra dagar ej vara någon rekom-
’lnendation, men som jag enligt vissa recensenters mening lär vara en »panegy-
riker» ex professo, generar jag mig ej för att omtala äfven denne min väns
attest därpå - om den så kan betraktas. - Delade intressen för samma ideer
och personer blefvo snart, som Jag tror och hoppas, delad personlig sympati.
Detta är allt; det är dock nog.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
