Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7–8 - Cecilia Bååth-Holmberg: Emil von Qvanten. En lefnadsteckning. III–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL VON QVANTEN.
"0 ve, o ve, är Han nu död,
Vår kejsare, vår Far,
Vårt värn, vårt hopp, vårt fasta stöd,
Han, som så mäktig var
Och mot sitt folk så huld och god!
Vår tröst i nödens tid
Han var, som uppehöll vårt mod
I faror, sorg och strid.
Ja, var ock tiden än så hård,
Vi ledo aldrig nöd,
Ty han bar om oss trogen vård
Och gaf oss alltid bröd.
Ej glöm, hvad ädelt, godt Han gjort
Vårt arma fosterland,
Där hvarje hydda hägnad sport
Utaf Hans fadershand,
0 ve, ~ Han nu oss lämnat har" o. s. v.
2 33
Allt detta gjorde, att Topelius, med all den beundran och kärlek i öfrigt
han redan då vunnit, råkade illa ut i de rapporter om förhållandena i Finland,
som sändes öfver till Sverige, och i hvilka öppet klander uttalades med an-
ledning af hans >)fjäsk>> för den allmänt hatade generalguvernören, grefve Berg*).
Å sin sida gjorde han också allt hvad han kunde för att nedsätta korre-
spondenterna, kallade dem fega krypskyttar, eller något ditåt, hvilka ur skum-
rasket afskjutit förgiftade pilar o. s. v. Då man nu, efter det v. Qvanten yp-
pat namnen på de personer, hvilka skrefvo dessa korrespondenser**), vet, att
de voro i Finland ansedde och aktade män, måste man alltså anse dylika till-
vitelser förhastade.
Det rent personliga förhållandet mellan v. Qvanten och Topelius förblef
emellertid alltid mer eller mindre spändt. Den senare visste otvifvelaktigt, att
v. Qvanten var korrespondenternas befullmäktige i Stockholm, och att det
äfven var han, som sedan samlade och utgaf brefvel). i broskyrform, för att de
lättare skulle spridas i Finland. Och man kan knappast värja sig för den tan-
kan, att den personliga striden dem emellan varit orsak till, att Topelius ur
sin bok om »Vårt Land» uteslutit v. Qvantens »Suomis sång,), hvilken här
borde hafva haft en sjä1fskrifven plats. - Dock synes det mig, som om det
ej varit v. Qvanten, hvilken varit den siste att räcka handen till försoning. I
>)Julkvällen» 1883 har han af Topelius och hans stora lifsverksamhet lämnat en
"’) "Finska förh.•, hft. I, sid. 49- 50 o. s. v.
n) Aftonbladet sept. och nov. 1 892, Dagens krönika I 889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
