Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14–15 - Ellen Key: En förklaring. Med anledning af Eva Fryxells uppsats: »Kvinnliga författartetyper etc.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRKLARING.
het. Men den äldre generationen af agnostici åter, som icke frigjort sig från
det kristna idealet annat ’än som absolut, har i regeln icke blifvit berörd af
den, under de senaste åren framträdande, återgången till den kristna lifsupp-
fattningen.
H varföre dessa agnostici istället omfatta åsikten om altruismens oeh ego-
ismens lika berättigande som sin etiska lefnadsregel, det är emedan de insett
att, så länge sjä1fförsakelsen upphöjes som det absolut högsta idealet och ·
själf-
häfdelsen anses som ett nödvändigt ondt, når man aldrig därhän att kristen-
domen och antiken verkligen genomtränga hvarandra. Ty tvenne motsatta
åskådningar kunna icke komma till inbördes harmoni så länge endera tages
absolut. Blott då själfhäfdelse och själfuppgifvande båda anses som endast
relativt berättigade, båda som endast möjliga att endels tillämpa, då först kan
striden mellan dem upphöra och sammansmältningen försiggå.
En, med denna harmoni som ideal lefvande, människa måste anse som
sm högsta plikt äfven mot andra, att gifva sin egen personlighet den rikast
möjliga utveckling. Men hon vet att möjligheten finnes endast under växel-
verkan med och i samband med alla andras utveckling. Det faller henne
’
därför lika litet in att för sin utveckling obetingadt offra andras, som att för
deras obetingadt offra sin egen. Hon pröfvar tvärtom samvetsgrant i hvarje
fall om hennes offer bar större värde för andra än hvad det medför skada för
henne själf eller omvändt; likaledes pröfvar hon om hennes själfhäfdelse möj-
ligen medför större skada för henne själf än gagn eller omvändt. Och hon
bemödar sig att, i hvarje nytt fall, träffa det val, som förenar minsta möjliga
skada med mesta möjliga gagn för allas, också hennes egen, utveckling. Denna
etik blir den mest kräfvande, mest invecklade af alla, när den tages med reli-
giöst förbindande allvar. Och att den så kan tagas, det visa redan nu härliga
uppenbarelser af full mänsklighet, hvilka gifva en aning om en framtid, då
°:1ånga, kanske de flesta, skola »varda starka nog att kunna vara fullkomligt
goda, goda nog att kunna vara fullkomligt fria, fria nog att kunna vara full-
komligt lyckliga» 1
).
Ehuru fåtalet erkänner att de lämnat tron på kristendomen som den
absolut sanna lifsåskådningen, så lefver flertalet af öfverklassen som om Jesus
för dem vore endast ett relativt efterföljansvärdt föredöme. Utan att så anse
honom, huru skulle de annars en enda dag kunna njuta sina familjefröjder i
sina vackert ordnade hem, vid sina rikligt uppdukade bord, medan hunger
och nakenhet, sjukdom och sorg trängas utanför deras dörrar, och deras ideal
1) Det sista är anfördt ur en min uppsats Osjäljvi’skhet eller själjviskhet? i årets jul-
nummer af ]dun, där den ofvan antydda tankegången blifvit mer utförd än utrymmet här
medgifvit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
