Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 20 - Bokanmälningar och litterära notiser - Världens undergång (Camille Flammarion); Den gyllene flaskan (Ignatius Donelly)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKA:NMÄLNINGAR OCH LITTERÄRA NOTISER.
har någon annan förekommit?), utan ock om »astronomisk religion», på hvars
egentliga beskaffenhet författaren dock ej närmare ingår. Det uppehåll, som
göres fem hundra år härefter, gör ett egendomligt intryck. Astronomen har
tagit lifvet om händer och t. o. m. satt oss i förbindelse med invånarne på
Mars, men för öfrigt tyckes allt sig tämligen likt. Vetenskapsmännen resonera
- och med ett långt dylikt resonemang får man hålla till godo – fullkom-
ligt från vår tids ståndpunkt. Af större intresse och verkligen gripande är
skildringen af mänsklighetens långsamma dödskamp, fortsatt under årtusenden.
Näringsmedlen börja alltmer tryta, och mänskligheten minskas alltmer genom
tvinsjuka. Floran och faunan hafva förändrat sin beskaffenhet, blott kryptoga-
mer och till oigenkännelighet förkrympta ättlingar af vår tids djurarter finnas
kvar. Men till det yttersta håller mänskligheten kvar vid lifvet, användande
a.11 sin energi för att ännu afl.ocka naturen näringsmedel. Oceanerna hafva
förtorkat, blott grunda sjöar återstå. Med topasfärgadt ljus lyser solen från
den den mer hafsgröna än blåa, ständigt molnfria himmelen, som omsider icke
längre unnar den törstande jorden en droppe regn. Men hennes strålar, ström-
mande till jorden under en 55 timmar lång dag, förmå ej uppvärma en atmo-
sfer, som förlorat sin fuktighet. Den till några tusental individer reducerade
återstoden af mänskligheten, boende i ekvatorialtrakterna på botten af de nu-
varande oceanerna, nödgas på artificiell väg söka samla så mycken solvärme,
att den ej fryser och svälter ihjäl. Det går till en tid, men icke längre, när
absolut intet vatten mer finnes på jorden. Den ena somnar efter den andra,
och blott ett människopar återstår, som i sin dödskamp får en egendomlig
uppenbarelse, en syn af en värld, full af lif och rörelse. De är planeten Ju-
piter, den under jordens blomstringsperiod obeboeliga planeten, de få skåda, och
de erhålla tillika en inbjudning dit. De hörsamma äfven denna, ty de frysa
snart ihjäl, efterlämnande såsom arfvingar af jorden några isbjörnar_
, som gå
omkring och förgäfves snoka- efter föda.
Fantastisk är naturligtvis denna skildring och kan ej göra anspråk på att
äga värde för annat än fantasien. Emellertid är det en punkt, vid hvilken vi
ett ögonblick vilja dröja, enär den här och på andra ställen i författarens
skrifter uttalade åsikten, så besynnerlig den i själfva värket är, torde utgöra
mer än en blott privatåsikt. Vi mena den moderna formen af själavandrings-
läran, enligt hvilken döden skulle vara ett slags förflyttning af själen till en
annan himlakropp, där den sedan skulle fortsätta sitt lif. Denna lära, af för-
fattaren förut framställd, antydes äfven här, och den är ej för författaren egen-
domlig. Att döden skulle vara en rum.sjlyttning af själen, är naturligtvis ett
åskådningssätt, som ej blott saknar allt stöd i erfarenhet och sundt förnuft,
utan i själfva verket är så till den grad bizarr, att man, om man ser saken
fördomsfritt, måste förvånas öfver, huru människorna kommit på slika tankar.
Om rumsflyttningen blir längre eller kortare betyder naturligtvis ingenting, och
man kommer slutligen därhän, att man kunde nöja sig med - en Amerika-
resa i stället för med en resa till Jupiter. Döden har i sig ingen sida, som
påminner om en rumsflyttning, om den än stundom bildligt liknats vid en resa.1
Äro andra himlakroppar än jorden bebodda af förnuftiga väsen, hvilket vi
visst ej betvifla, så äro dessa naturligen andra väsenden än den telluriska
mänskligheten. Men vi fråga ännu en gång: huru har en tanke, så besynner-
lig som den ifrågavarande, kunnat uppstå bland människor och vinna en viss
spridning? Tvifvelsutan är det den djupa känslan af nödvändigheten af en
människans fortsatta utveckling efter döden genom andra lifsformer, som han
har att tacka för sitt ursprung, ehuru man fattat detta på ett så rått och sinn-
ligt sätt, att det fått betydelsen af vistelse på ett annat ställe i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
