Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Harald Hjärne: Norska frågans nuvarande läge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59 2 NORSKA FRÅGANS NUVARANDE LÄGE.
trycka sig, men endast inom sitt eget område, utom hvilket dess regler
helt enkelt icke existera. Det är också af vikt att icke heller inom detta
område gifva den ifrågavarande rätten teoretiskt större utsträckning än
dess faktiska utveckling tillstädjer. Och likaså bör besinnas, att hvarje
rätt är bunden vid sitt giltighetsområde äfven så till vida, att om dettc..
område försvinner, så bortfaller äfven rätten såsom saknande faktiskt
underlag.
Enligt norsk traditionell uppfattning är unionsrätten åtminstone i
sina grundvillkor endast en speciell tillämpning af folkrätten. Unions-
rättens traktater betraktas alltså från norsk sida med förkärlek såsom
rent folkrättsliga traktater. Men denna uppfattning måste anses vara ju-
ridiskt falsk eller, med andra ord, icke en hållbar rättsdoktrin, utan ett
rättsligen formuleradt politiskt program. Ty folkrätten gäller endast
emellan suveräner, och endast suveräner kunna sinsemellan afsluta folk-
rättsliga traktater. Visserligen behandlas stundom i folkrättsliga läro-
böcker äfven andra slags traktater än rent folkrättsliga (liksom där äfven
emellanåt förekomma afhandlingar om statsrättsliga begrepp och förbin-
delser), men där detta icke beror blott och bart på bristande tankereda.,
kan det ske med hänsyn till åtskilliga sådana traktaters folkrättsliga for-
mer eller till deras betydelse såsom i vissa fall garanterade genom aftal
emellan suveräner. Men folkrätt är icke hvad som står att läsa i den
ena eller andra läroboken, hvars >
)ordalydelse» saknar all förpliktande
kraft, utan hvad som åstadkommer rättsverkningar i suveränernas samfund.
Unionstraktaterna’\ hvilka de nu må vara, äro ej ingångna mellan
suveräner. För så vidt som »Norge>
> i en eller annan form är en af de
kontraherande parterna, är det från början klart, att denna part icke är
suverän i folkrättslig mening. Ty något suveränt Norge fanns i~ke, så-
som historiskt kan uppvisas., när Kiel-traktaten afslöts, och det uppstod
icke heller efteråt. Man vet blott, att en politisk makt, hurudan denna
må betraktas, sökte vinna erkännande såsom representerande ett suveränt
Norge, men att detta erkännande icke gajs af de ende, ·som kunde gifva
det, nämligen af Europas redan existerande suveräner.
Hvad var detta för en makt? Det var en makt, som, innan Sverige
förvärfvade faktisk besittning af Norge, uppstod med anspråk först och
främst på att representera norska folkets och norska statens själfständig-
het. H varpå stödde sig dessa anspråk? På »norska folkets rätt att be-
stämma öfver sina egna öden», på »folksuveräniteten», på danske konun-
gens förmenta rättskränkning att »bortskänka» Norge genom en traktat
med Sverige.
Det må nu lämnas oafgjordt, i hvad mån, enligt den strängast tol-
kade folksuveränitetsläran, stortingets ärnbetsmän och präster, bruksägare
och bönder, som valdes på grund af en ganska begränsad rösträtt, kunde
anses representera det »norska folket» och äga kraf på att taga dess »själf-
ständighet» om hand. Men hvad som här bör fasthållas är, att »folk-
suveräniteten>> är ett för folkrätten alldeles främmande begrepp, att »fol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
