Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - F-båtsbeslutet och statsordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 DAGENS FRÅGOR
Maj:t, och blir det någon gång framdeles fråga om att använda
penningarna till något annat än en F-båt, skall riksdagen visst höras —
men här vore blott fråga om ett uppskof. Argumentet faller på det
enkla faktum, att F-båtens påbörjande just under år 1912 varit en
integrerande del af beslutet, jå, att ett uppskof och ett reserverande
af medlen — d. v. s. just hvad regeringen nu gör utan riksdagens
hörande — till och med knäsatt som det var i fjol i herr Wijks
motion, uttryckligen af riksdagen af slogs.
Men äfven om detta uttryckliga afslag af reserveringstanken icke
förelegat, skulle regeringen ha haft mycket svårt att statsrättsligt
motivera sin nya maktställning. Till en början hade den då måst
falla tillbaka på den gamla högerdoktrinen, såvidt bekant aldrig förut
erkänd från vänsterhåll, att regeringen ej är skyldig att använda ett
beviljadt anslag — redan det en stor frontförändring. Men äfven
den är otillräcklig. En sådan rätt för regeringen har aldrig ens från
högerhåll påståtts innebära mera än rätt att lämna åsido ett utan
regeringens äskande beviljadt anslag; i dylika fall, har man menat, är det
konungen, hvilken såsom herre öfver förvaltningen icke kan tvingas att
utan sitt hörande använda penningar till ändamål, dem han ansåge
skadliga för rf k et. I detta fall däremot var konungamaktens
viljeyttring klar; han har både begärt anslaget såsom oundgängligen
nödvändigt och efter dess beviljande skridit till verkställighetsåtgärder.
Och ha han och riksdagen enats om dess behöflighet just nu,
tillkommer det ej honom ensam att sedan kasta det på framtiden.
Statsregleringens hela konstitutionella anordning visar detsamma.
Konungen äskar anslag och skatter för att fylla vissa behof; riksdagen
pröfvar och fastställer behofven samt pålägger därpå skatter till deras
fyllande; medlen få, säger grundlagen, »icke användas annorlunda än
fastställdt blifvit». En doktrin, som skulle tillåta konungen att
inkassera de skatter, som gifvits för att under en bestämd
statsregleringsperiod fylla af honom utpekade behof, men därpå utan den
beskattande myndighetens, riksdagens, hörande, negligera behofven och
lägga skatterna på hög, är fullständigt främmande för vår
statsregle-ringsrätt och finnes ingenstädes uttalad i grundlagen.
Man kan alltså lugnt säga, att vår vänsterregering kommit längre
än någon kunnat tro i eröfringar på områden, som enligt grundlag
och praxis betraktats såsom riksdagens, och att den i Naumanns och
andra konservativa statsrättslärares skola betydligt öfverträffat sina
läromästare.
Regeringsförsvaret har också ledt in i olösliga motsägelser. Man
förklarar sig handla som man gör, emedan man känner sig stå i samklang
med riksdagen, men man vågar, enligt hr Edén i remissdebatten, icke
lägga fram saken för riksdagen, emedan förslaget där skulle afslås
såsom beroende på båda kamrarnas samstämmiga beslut! Och på
samma gång man vill påstå, att det icke är fråga om någon ändrad
disposition af anslaget, erkänner man, att det icke kan voteras
gemensamt, emedan saken gäller förändrad disposition af anslaget!
Lika misslyckade äro statsministerns försök att hitta stöd för sin sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
