Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Englands sjöherravälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket af det, som kommer att bli hufvudfaktorer i den europeiska
politikens problem.
Men som vägledning till tydning af de tecken, som sålunda kunna
skänka oss en och annan möjlighet att se hvaråt vinden blåser,
tarfvas hänsyn till den historiska bakgrunden. När t. ex. från engelskt
håll med mycket eftertryck utvecklas, hurusom åtgärderna i Nordsjön
varit präglade af den största omsorg om neutral sjöfarts och handels
intressen och att — som det sålunda förklarades i mr Asquiths
interpellationssvar den 17 november —:
H. M:ts regering afsiktligt och helt och hållet under krigets tvenne första
månader afstod från mineringar utanför brittiskt territorialvatten, men
sedermera fann det nödvändigt att vidtaga sådana reciproka åtgärder för att
motverka den tyska med undervattensbåtarnas offensiva verksamhet förenade
minutläggningstaktiken,
så är det för en rätt uppfattning af saken nödvändigt att känna den
sedan åtskilliga år gällande sjömilitära doktrinen rörande denna sida
af det engelska försvarsproblemet. Det förhåller sig så, att denna
doktrins hufvudpunkt helt naturligt varit: allt bör göras för att locka
ut den tyska slagflottan till strid; intet är för England besvärligare
än om den håller sig kvar i hamnarna. Blott med ett fullkomligt
öfverändakastande af länge förkunnade synpunkter skulle det engelska
amiralitetet ha börjat kriget med åtgärder, hvilka varit direkt ägnade
att skrämma den tyska slagflottan från att, om den eljest hade lust
därtill, söka strid med den engelska. De sent omsider vidtagna
engelska mineringarna ute i Nordsjön (eller sådana minfälts notificerande,
hvilket ju redan i och för sig motiverar tagandet af hvarjehanda
befogenheter äfven i fråga om den neutrala sjöfarten) böra helt
naturligt först och främst ses i ljuset af engelskt militärt intresse —
liksom det förutvarande underlåtandet att på så sätt minera.
Här ha vi bevittnat en belysande omkastning i en detalj, en ny
taktik som tillgripits sedan den förra befanns i den gifna situationen
oduglig. Hvad denna detalj i engelsk-tysk krigföring betydt för t. ex.
Sveriges ekonomiska lif, det veta vi blott allt för väl. En
förskjutning i stort är däremot den förändring i det brittiska imperiets hela
strategi, som manifesteras i de skiftande formuleringarna för flottans
nödvändiga styrka, lika väl som i dess eskadrars omplaceringar.
Af dessa formuleringar har en nått särskild ryktbarhet: »the
two-power standard», tvåmaktsmåttet. I nuvarande dagar är det af
särskildt intresse att taga del af historien om huru ansvariga statsmän
tid efter annan utmätt den flottstyrka, som skulle vara i stånd att
med sin öfvermakt trygga Englands välde i allmänhet och de brittiska
öarnas färdvägar öfver hafven i synnerhet.
En autentisk redogörelse för denna sak återfinnes i öfverhusets
debatt om flottbyggnadsprogrammet den 24 november 1908. Några
dagar förut hade lord Roberts med stor skärpa yrkat, att England
under dåvarande förhållanden icke vore skyddadt mot invasionsfara.
Under därmed sammanhängande meningsutbyten hade premiärministern,
då som nu mr Asquith, för sin del fastslagit tvåmaktsmåttet, sådan
det borde uppfattas: — «En öfvervikt af 10 procent öfver de två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
