Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fredsproblemet. Af Ludvig Douglas - De mindre faktorerna i fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ynnest spelar det elegant formulerade politiska programmet en
stor roll. Men hur mycket än dessa program må skilja sig från
hvarandra i fråga om löften i den inre politiken, ett hafva de
alltid haft gemensamt: en vältalig appell till nationens
chauvinistiska instinkter i fråga om dess utrikespolitik. Hvarje
minister- eller presidentkandidat har på förhand kunnat räkna på att hos
den ärekära nationen finna liflig genklang, när han slog på den
strängen. Och intet offer har varit för tungt, när det gällde att
genom en djärf och kraftfull utrikespolitik upprätthålla nationens
prestige såsom stormakt. Också kan Frankrikes utrikespolitik
i afseende å förvärfvandet af utomeuropeiska kolonier från
midten af 1870-talet uppvisa en oafbruten rad af framgångar. Mera
än tiodubbelt större än Elsass-Lothringen — ja trotsande all
jämförelse med dem — har den tillökning i folkmängd, rikedom
och landområde varit, som den franska utrikespolitiken vetat
förvärfva åt moderlandet. Man skulle kunna tro att ersättningen
var tillräcklig. Men den som så tror, han har icke räknat med
det franska folkets egenart. Kolonierna äro långt borta, hvem
har tid och tålamod att syssla med dem! Paris behärskar
horisonten, den geografiska lika väl som den politiska. Hvad
som ännu fattades detta folk, det var framgång på nära, på
närmaste håll. Ingen någorlunda klarseende är så naiv att tro, att
ett par dussin härader vid franska östgränsen, rymmande
visserligen inom sig två starka fästningar, men bebodda till stor del
af en tysktalande befolkning, skulle kunna för Frankrike vara
af en sådan betydelse, att det ofvan nämnda väldiga
kolonialriket i Afrika och Asien icke skulle vara mera än fullgod
ersättning för deras förlust. För deras skull behöfde icke föras
något sådant krig. Men hvad franska yrkespolitici behöfde för
att egga upp massan och få den att lystra till, det var en
utrikespolitisk paroll, ett lättfattligt ord, bringande klarhet och
hänförelse i de många oklara men sjudande fosterländska sinnen
— och det ordet hette revanche!
Det var nationallynnets egenart och yrkespolitikens behof,
som gemensamt hafva skapat detta ord. Och när det ordet väl
en gång var inarbetadt i folkets sinne, så hafva franska
statsmän med det enda lysande undantaget — Jaurès — icke tvekat
att därpå bygga sina politiska kombinationer.
Här hafva vi den mörka fläcken i Frankrikes nyare historia
— ty det var ett brott mot nationen att inympa revanchetanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
