Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - De tyska partierna under kriget. Af Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
å ena sidan de konservativa under Heydebrands och å andra sidan
centrum under Hertlings ledning; åt vänster sammanslöto sig de
tre borgerligt-demokratiska grupperna till ett parti, och inom
pressen diskuterades ifrigt, huruvida »en tysk vänster», ett block »från
Bassermann till Bebel» skulle kunna bildas som motvikt mot den
konservativ-klerikala enigheten. Men dessa planer förverkligades
aldrig. Regeringen höll ännu en tid fast vid den gamla traditionen,
att höjden af vishet var att isolera socialdemokratien från »de
borgerliga partierna». Hos socialdemokratien själf hade
stridslystnaden dämpats något efter valsegern 1912, som gifvit dem 110
medlemmar, genom dess ökade makt och ansvar. Denna
ändrade sinnesriktning visade sig 1913 vid debatten om de stora
anslagen för den utvidgade härordningen. Det har varit af den allra
största betydelse för partiförhållandena i Tyskland, att
socialdemokraterna den 4 augusti 1914 röstade för krigskrediterna, sedan
de veckorna förut deklamerat emot all eröfringslysten imperialism.
Alla som vilja söka förstå detta nya sakernas tillstånd måste stödja
sig på detta faktum. Det märkliga är, att man under intrycket
af dessa sista-juli- och första-augusti-dagar, rakt inte kan föreställa
sig någon annan utgång än den som blef beslutad. Känslan att
vara utsatt för nästan hela världens hot lämnade icke rum för
några taktiska beräkningar. Då Kautsky, den dåvarande
ekonomiske ledaren af den socialdemokratiska riksdagsgruppen, vid det
afgörande sammanträdet föreslog, att partiet skulle göra beviljandet
af krigskrediten beroende af vissa inrepolitiska medgifvanden från
regeringens sida, väckte detta ingen genklang; majoriteten böjde sig
för stundens kraf att icke göra fosterlandets räddning till ett
bytesobjekt. Detta var ju själfklart och verkade ingalunda som en
öfverraskning för de borgerliga politiker, som kände den tyska
arbetarklassen och kunnat skilja på dess innersta natur och den
dogmatiska katekes, som den tillägnat sig såsom ett uttryck för den
marxska läran.
Detta steg underlättades genom regeringen. Rikskansleren v.
Bethmann-Hollwegs statskonst är mycket omstridd i Tyskland,
men det finns säkert intet tvifvel att öfvertygelsen om hans och
hans medarbetares, statssekreteraren dr Delbrücks lojala
personligheter lättat denna socialdemokraternas omvändelse och deras
bekännelse till den tyska statstanken. Bethmann begrep
ögonblickligen, att om detta krig skulle kunna föras, måste det bli ett
krig ur folkdjupet; andan från Napoleonskrigen, sådana de fördes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
