Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Historieskrivaren Jonas Hallenberg. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 NILS AHNLUND
dokumenterad grundlighet överträffar det vida Robertsons
historiska arbeten; det är också otvivelaktigt, att Hallenberg i detta
hänseende ägt förebilder på närmare håll, ehuru han aldrig
synes ha velat erkänna någon förbindelse till Lagerbring.
Skildringens gång behärskas helt av författarens strävan att i
kronologisk följd iakttaga utvecklingens inre sammanhang; vad han
åsyftat, har med hans egna ord varit »händelsernas rediga
uppställande i det samband de sinsemellan verkligen ägt». Men
alltför bunden av sin princip, att läsaren skall se »hela följden
av händelser på en gång likasom på en tavla uppdragen», har
Hallenberg ej undgått en viss stelhet i kompositionen och en
viss söndersplittring av det historiska stoffet. Friedrich Riihs,
som tillmätte verket ett oskattbart värde som materialsamling
och prisade dess pålitlighet och oväld, framhöll på samma gång,
att det för ingen del motsvarade fordringarna på historisk
komposition; han kritiserade även dess till trötthet noggranna
detaljrikedom. Det kan ej heller nekas, att Hallenbergs
framställningssätt knappast ger full rättvisa åt de ledande viljornas roll,
om också å andra sidan själva grupperingen av fakta bidrager
till att oupphörligen leda blickarna till handlingens medelpunkt.
I karaktärsskildringen märkes en spartansk återhållsamhet,
något mindre dock för konungens egen del. Teckningen av Gustav
Adolfs barndom och ungdom har varit grundläggande för
uppfattningen av ett folkkärt ämne i den svenska hävden. En brist
är utan fråga den relativa torftigheten i de drag, varmed den
allmäneuropeiska tidsbakgrunden betonas; man hade kunnat
vänta mera av författaren till Nya allmänna historien.
Hallenberg befann sig dock i fråga om förebilder och källor i ett
mindre gynnsamt läge. Han kom ju ej heller att föra fram sin
skildring till de år, då det vidgade perspektivet på samma gång
kräver och underlättar en starkare belysning av den svenska
politikens förgreningar i den allmäneuropeiska. Några
efterlämnade, icke obetydliga brottstycken av de delar, som aldrig
vunno sin fullbordan, ej minst skildringen av konungens tåg till
Preussen 1626, synas mig vittna om att Hallenberg under
arbetets fortgång skulle ha blivit denna uppgift mer och mer vuxen
och kanske även mer skickad att ge relief åt Gustav
Adolfsgestalten. För dessa ofullbordade partier hade han vidtagit
omfattande förberedelser. Hans anteckningar och utkast, med vilka
jag tidigare haft anledning att ingående syssla, ge tydligast vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
