Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dr Samuel Johnson. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dr Johnson avskydde samt och synnerligen alla medlemmar av
whigpartiet — var honom i högsta grad förhatlig. Men Wilkes
övervann honom genom sin vid bordet utvecklade personliga
älskvärdhet, framför allt demonstrerad däri att han med
förekommande omsorg serverade honom de bästa bitarna av steken.
Dr Johnson hade nämligen ett starkt utvecklat sinne för
bordets nöjen, om han också i allmänhet mera fäste sig vid
kvantiteten än kvaliteten av vad som bjöds honom. Bordsällskapets
ängsliga spänning inför den hotande situationen, John Wilkes’
förbindliga artighet och dr Johnsons långsamma, halvt
motvilliga upptinande skildras av Boswell med ett mästerskap, som
knappast kan nog högt uppskattas. Och det är med en slags
känsla av beundran man konstaterar hur fullständigt han själv,
i trots av att han, som Carlyle sagt, var sin tids fåfängaste
man, i en dylik ögonblicksbild ställer sig själv i skuggan för
att ägna hela sitt intresse åt teckningen av sin store vän och
protektor. Då det gäller en man av Boswells läggning, måste
detta anses vara en yttring av praktisk hero-worship, som är
förtjänt av ett uppriktigt och odelat erkännande. Det kan nästan
betraktas som en slags moralisk skyldighet att framhäva detta
för att därigenom göra den stackars Boswell rättvisa; den bild
av honom, som framträder i större delen av Johnson-litteraturen,
är så pass ofördelaktig, att man gott kan använda de tillfällen
som givas att betona även de goda sidorna i hans karaktär.
Boswells beundran för dr Johnson kan i själva verket endast
förklaras som ett utslag av den ofta iakttagna psykologiska lagen
om motsatsernas ömsesidiga attraktionsförmåga. Ty Samuel
Johnson var i allt sin trogne biografs diametrala motsats. Det
centrala i hans karaktär var lugn fasthet och självmedveten styrka.
Både som intellektuell bedömare och som personlighet
realiserade han med sällsynt konsekvens den grundsats som Tegnér
ett par och trettio år efter hans död gav form i de berömda
orden i Epilogen 1820:
Självständig kraft är mannens största dygd.
Fast skall han stånda som en Herkulsstod,
på klubban lutad, höljd i lejonhuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
