Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Dagens frågor - Papenregeringen och kampen för en riksdagsmajoritet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 DAGENS FRÅGOR
hade den nu sitt främsta ögonmärke på att förhindra, att en sådan
majoritet av mot regeringen oppositionell karaktär skulle uppstå. I så måtto
vann den vid valen en avgjord framgång. I förra riksdagen förefanns
möjlighet för en majoritet, om nationalsocialisterna och centern, båda i
opposition mot regeringen, slogo sig ihop. Denna möjlighet var nu ur
räkningen. Även med anslutning av bayerska folkpartiet få dessa partier icke
mer än 283 röster och för absolut majoritet fordras 292. Men ej heller
några andra partikombinationer kan man egentligen på allvar räkna
med. Den enda som skulle få majoritet vore en förening av
nationalsocialisterna och kommunisterna, en i och för sig ganska osannolik
kombination, såvida icke Hitler vill försöka med en rent negativ politik.
Mera positiv var dessutom regeringens framgång på en annan punkt. Det
parti, som närmast kan sägas stå bakom den gamla regeringen, det
tysknationella, gick, såsom redan är antytt, betydligt framåt och ökade sina
mandat från 38 till 51. Detta parti liksom det närstående tyska
folkpartiet var också praktiskt taget det enda näst kommunisterna som visade
ökning. Kommunisterna gingo upp från 89 mandat till 100. Däremot gick
det bakåt för både centern, socialdemokraterna och nationalsocialisterna,
Centern förlorade 6 mandat, socialdemokraterna 12 och
nationalsocialisterna icke mindre än 35. Mest anmärkningsvärd är den
nationalsocialistiska tillbakagången. Visserligen var den icke alldeles oväntad. Den
valtrötthet, som gjort sig gällande på grund av överansträngning, har spelat
in framför allt i den formen att partiernas valfonder blivit så hårt
åtgångna att propagandan med nödvändighet avmattats. För
nationalsocialisterna, som med stora språng hunnit fram i teten av de tyska partierna,
måste en så pass betydande reducering vara ett allvarligt faktum, i
synnerhet som den inträffar kort efter sedan partichefen Hitler avvisat ett
anbud om deltagande i regeringsmaktens utövning med den motiveringen
att han krävde hela ansvaret. Denna stolta gest var förmodligen föranledd
av övertygelsen att rörelsens fortsatta expansion var säkerställd, att med
ännu litet tålamod majoriteten skulle vara vunnen och att då någon
delning av makten skulle ifrågakomma, Bakslaget som nu kommit ställer
denna seger ytterligare på framtiden. Man frågar sig, om Hitler, som
brukar säga, att han ställts på sin post av försynen, nu blott blivit av
denna satt på ett litet tålamodsprov, eller om rörelsen nått sin kulmen.
Ovan anförda gynnsamma omständigheter har von Papen icke
försummat att utnyttja till sin förmån, när valresultatets innebörd skulle tolkas.
Den negativa framgången — den s vart-bruna koalitionens försättande i
maktlöshet — har tillåtit honom proklamera, att valresultatet bekräftat
riktigheten av dess politik och att han därför ämnade regera vidare.
Den positiva framgången — de tysknationella mandatsiffrornas icke
obetydliga tillväxt — har haft en psykologiskt eggande inverkan i samma
riktning. Men å andra sidan har det icke kunnat undgå honom, att
det är ett försvinnande fåtal av landets väljare som givit regeringen sitt
direkta stöd och att, om riksdagen skall kunna bedriva något positivt
arbete, det blir nödvändigt att skapa någon plattform för en
majoritetskoalition. Det för Papenregeringens anspråk karakteristiska var nu, att
den ansåg det vara partiernas sak att visa, om de ville vara med om ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
