Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Finlands parlamentarism — ett tjugoårsminne. Av R. Erich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands parlamentarism, — ett tjugoårsminne
övertaga ansvaret, dels även på den uppskattning av den
personliga kapaciteten, som även under den mest demokratiska regim
lyckligtvis icke kan helt och hållet åsidosättas. I varje fall är det
ett mycket snävt utrymme som i regeringen kunnat beredas
utanför partiernas råmärken stående, ofta mycket lxögt kvalificerade
personer, ett förhållande som även i Finland finner sin förklaring
däri, att blott den som räknar sig till ett visst parti kan åtnjuta
förmånen att bli invald i riksdagen och att det i de flesta fall är
riksdagsmän som kallas att inträda i regeringen. Denna
omständighet bidrager till att låta regeringen i ganska hög grad få
karaktären av ett riksdagens verkställande utskott, vars existens är
beroende av att det i kritiska fall icke ådagalägger alltför mycken
självständighet, utan främst söker vara de dominerande
riksdagsgrupperna i lag.
Om den rigoröst genomförda parlamentarismen — lyckligtvis —
trots allt icke resulterat i vad man kunde kalla ett oinskränkt
riksdagsvälde, så beror detta i hög grad på att de personer, som
innehaft presidentvärdigheten, i stort sett varit angelägna om att
verkligen begagna sig av de faktiskt vidsträckta befogenheter
författningen tilldelar republikens president. Givetvis har en
republikansk statschef helt andra möjligheter att göra sig gällande i ett
land där det parlamentariska styrelsesättet icke är gällande, men
även vid sådant förhållande har i Finlands statsliv republikens
president i allmänhet hävdat sin ställning såsom en verklig
maktfaktor. Det har på goda grunder kunnat framhållas, att
regeringens medlemmar äro i behov icke blott av riksdagens, utan även
av presidentens förtroende. En riktig praxis har inrymt
presidenten en icke ringa möjlighet att inverka på regeringsbildandet; å
andra sidan har, särskilt i senaste tid, ansatser icke saknats att
låta partiorganisationerna utöva en föga önskvärd
bestämmanderätt vid utseendet av regeringsmedlemmarna.
I överensstämmelse med det faktum, att det parlamentariska
styrelsesättet i grund ocli botten är en politisk institution har
»riksdagens förtroende» även i Finland visat sig vara ett mycket
tänjbart begrepp. Den ovan citerade ursprungliga ordalydelsen av
det konstitutiva stadgandet, att regeringens medlemmar böra
utses bland personer, som åtnjuta riksdagens förtroende, liar, riktigt
nog, i praktiken och teorin närmast uppfattats sålunda, att detta
förtroende presumeras, intill dess motsatser tydligt givit sig
tillkänna. Det skulle föra för långt att här närmare behandla tolk-
255
19 — 37250. Svensk Tidskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
